Krönika: Varför verkar så få känna till sanningen om de bortdömda målen?
Årets sista krönika handlar om röran kring de senaste omgångarnas bortdömda mål. Jag har äntligen fått svaren jag sökt, och de väcker i sin tur en del intressanta frågor som rör hela ligan.
Jag kan konstatera att det finns uppdrag som är svårare än andra. Jakten på den heliga graal, till exempel. Eller att få tydliga besked från SHL. Skulle jag tipsa ligan om ett enda nyårslöfte så skulle det vara förbättrad kommunikation med fansen/kunderna!
Vi känner alla till snacket kring de bortdömda målen. Vi såg ett senast igår när Leksand fick ett mål bortdömt i slutet av första perioden mot vårt FBK.
Men diskussionen drog igång lite smått redan efter Walles bortdömda mål borta mot Brynäs för ett tag sedan, för att sedan blossa upp rejält i och med fredagens omgång. Bortdömt mål i Karlstad. Godkänt mål i Scandinavium. I Karlstad var det upprört i båsen (både i Luleås och i Färjestads), upprört på läktarna och presskonferensen efteråt gav inte några som helst klargörande svar. Snarare tvärtom, faktiskt.
Spelare i målgården, någon? Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Fakta: Lalonde skjuter, Linus Persson skymmer och pucken går i mål. Domaren signalerar för mål. Luleås bås är upprört. När publiken just börjat återvända till verkligheten efter att extatiskt ha firat målet och den trepoängare det med största sannolikhet kommer att innebära inser de att båsdörren till utvisningsbåset/sekretariatet står öppen och att en av domarna sitter och kommunicerar med situationsrummet. Strax efter åker domaren fram till sekretariatet och meddelar att “målet efter videogranskning dömts bort”. That´s it.
Hallen exploderar av ilska. Varför denna kovändning? Bilderna på jumbotronen visar inget anmärkningsvärt. Domaren signalerade ju för mål – hur kan han plötsligt ändra sig?
Bland förklaringarna (eller ska man med facit i hand snarare kalla dem spekulationerna?) som cirkulerar efteråt dominerar följande:
1. Målet granskades efter klagomål från Luleå. (Luleåcoachen konstaterade på presskonferensen att han hade blivit galen om det hade dömts mål eftersom hans Luleå fått flera liknande mål bortdömda tidigare.)
2. Det hänvisades till “andra bilder” från “andra kameror”. Bilder som inga inblandade fått sett, men krävde att få se. Somliga sa att det inte fanns andra bilder.
3. Anledningen till att målet dömts bort var att Linus Persson stört målvakten i skottögonblicket. Den här regeln är det dock många som inte verkar känna till. Det fanns till exempel de som hävdade att mål ALLTID ska dömas bort om motståndaren har så lite som en skridskoskena i målgården, oavsett om inte målvakten störs. Det fanns de som som påstod att det istället handlar om ifall målvakten störs just när pucken går i mål. Teorierna och förklaringarna har varit många, och förvirringen är fortfarande stor…
Kaos, kort sagt.
Domarna hamnade, som vanligt, i fokus. ‘Domarskandal’, skanderades det på sina håll. Frustrerade supportrar, spelare som frågade efter bilderna som domaren hänvisade till och svar som inte verkar finnas. Över hela diskussionen svävade en känsla av att allt bara är ett stort jävla lotteri.
Vem granskar? I vilka situationer? Och vilka är kriterierna? Varför får vi inte se bilderna, eller i alla fall en motivering till beslutet?
Det ropades på besked från SHL, inte minst som det visade sig att ett i allt väsentligt liknande mål godkänts i matchen mellan Frölunda och Linköping.
Ett klargörande kom så småningom från SHL. Men först nästa dag. Och det väckte dessvärre fler frågor än det besvarade. Och någonstans där ligger poängen med min text.
Videoupptagningar, till exempel de som visas via jumbotronen, blir allt viktigare även för spelare och domare som ofta ses snegla på den efter ifrågasatta situationer. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Hur kan SHL fortsätta göra något som egentligen är ganska lätt så oerhört svårt? Hur kan det komma sig att aktiva spelare, ledare, hockeyfolk och sportjournalister inte känner till viktiga regler eller hur besluten tas?
I söndagens match var det dags igen. Nytt bortdömt mål. Nya frågetecken. Upprörda fans. Uteblivna svar.
På nytt drar SHL och dess domarkår på sig spekulationer, ilska och “skandal”-rubriker.
Detta trots att svaret i själva verket är ganska enkelt. Problemet, och den stora gåtan, är att SHL, av ytterst oklara skäl, inte snabbt och tydligt kommunicerar ut det till alla berörda.
Tack och lov upplyste Sanny Lindström mig häromdagen hur det fungerar på arenorna, och han skrev själv en krönika i ämnet i förrgår. Jag har dessutom talat med en av dem som sitter som spindeln i nätet, i sekretariatet, och som kunde ge svart på vitt vad som verkligen h ände i de båda aktuella fallen i Karlstad.
Så här ligger det till:
Situationsrummet uppe i Stockholm granskar V A R T E N D A mål som görs i SHL.
På varje rink, i varje omgång.
Personal på plats i sekretariatet under varje match sitter med hörlurar på och har direktkontakt med granskarna. Efter varje mål kommer ett kort meddelande om att målet är godkänt. Efter varje mål, oavsett om det är glasklart eller inte, hålls båsdörren till utvisningsbåset/sekretariatet öppen tills dess att målet bekräftats av situationsrummets granskare. Oftast är det inget att snacka om, och domaren och situationsrummet drar samma slutsats och godkänner målet.
Men i en del fall, som i Lalondes mål mot Luleå, upptäcker situationsrummet något som inte domarna upptäckt. Det är inte så konstigt, för uppgifterna som säger att situationsrummet HAR tillgång till fler kameror och vinklar än vad domarna och publiken i arenan har STÄMMER.
När det gäller det bortdömda målet i fredags var det alltså situationsrummet och ingen annan som gjorde domaren (som godkänt målet) uppmärksam på att det inte var mål. Detta eftersom granskaren via sina specialkameror kunde se att Linus störde målvakten i det ögonblick som skottet avlossades.
SHL:s egen förklaring till att ett mål döms bort enligt denna regel ser ut så här:
“Om anfallande spelare – i samband med målskott – befinner sig i målgården med någon del av sin kropp eller med sin klubba samtidigt som han stör målvakten ska målet underkännas. Att störa målvakten innebär att anfallande spelare tar kontakt med målvakten, stör hans agerande på något sätt eller visuellt skymmer honom.”
Domarna i fokus – ibland får de oförskyllt ta skulden. Onödigt!
Vid söndagens bortdömda mål, i matchen mot Frölunda, var det domaren själv som tog kontakt med situationsrummet innan han sa vare sig bu eller bä. Den möjligheten har alltid domaren. Det är också han som fäller det slutgiltiga avgörandet om ett mål ska godkännas eller ej, även om det givetvis känns ganska otroligt att han skulle trotsa situationsrummet som har så mycket bättre möjligheter till närgången granskning.
Men oavsett vilket lämnar alltså ALLTID situationsrummet sitt beslut, baserat på fler kameror och bildvinklar och med möjlighet att detaljstudera i slow motion och flera gånger om.
Tänk på det nästa gång ni ser en SHL-match: båsdörren står alltid öppen tills det att sekretariatet fått målet godkänt av situationsrummet. Ofta tar det bara några sekunder, men i lite mer tveksamma fall kan det dröja upp till flera minuter.
Den vetskapen förändrar diskussionen en smula, eller vad säger ni?
Det är inte den stackars “domarjävelns” fel att ett mål döms bort. I fredags uppfattade inte domaren Linus agerande framför målet som en regelöverträdelse men korrigerades av videogranskningen i efterhand. Därav det ändrade domslutet. Inte för att Luleåbåset vrålade eller för att domaren inte hade linserna inne eller inte gillar Färjestad.
Nu vet vi. Men frågorna är ändå många.
1. Hur kan det komma sig att så många inom hockeyvärlden är omedvetna om såväl regeln som arbetsgången? Jag har frågat runt bland hockeyfolk i dagar utan att få rätt svar.
2. Varför drar SHL (gång på gång) på sig all den här ilskan, alla spekulationer och allt skitsnack (för så blir det ju när folk inte vet och istället börjar tro och tolka). När “tydliggörandet” väl, sent om sider, kommer skapar det bara för fler frågor. Varför inte förklara gången tydligt – att varje mål granskas, till exempel. Förklara domarens roll kontra situationsrummets roll så att alla – från fansen och de aktiva till journalisterna som rapporterar – vet och förstår vad som gäller.
En springande punkt i bristen på kommunikation är hur SHL i förklaringsvideon bara konstaterar att målet i Scandinavium felaktigt godkänns. Inte ett ord om varför eller hur det ska följas upp. Det skickar ju oss tillbaka till ruta ett när det gäller förtroendet för ligan och rättssäkerheten… Med största sannolikhet beror bedömningsmissen på den mänskliga faktorn – vi kan alla göra fel på jobbet – men SHL måste i så fall ta konsekvensen av det och förklara varför och vad de kommer göra åt det.
“I det här fallet missbedömde vi situationen och det berodde på problem med utrustningen/att granskningssituationen är ny för oss/låg bemanning bla bla och det tar vi med oss i vårt förbättringsarbete.”
Alla vet hur praktiska pudlar är. Förutom SHL, som gillar strutsar bättre.
Och det är ett allvarligt taktiskt misstag om man vill få fansen på sin sida.
3. En tredje fråga, som jag ställt förut i andra situationer, är varför ligan och domarkåren fortsätter att leka Hemlige Arne när det kommer till domslut och domar i allmänhet? Det är bra för “rättssäkerheten” att vi har fått ett centralt “war room”. Men varför inte länka upp bilderna som visar situationen på jumbotronerna? Snacka om att, på ett effektivt sätt, minimera dålig PR och skrik-och-panik-rubriker i medierna! En enkel första åtgärd är att domaren, när han meddelar beslutet, ger en kort motivering till varför. Nu säger de bara “enligt videogranskning…”. Jag såg ett mål bli bortdömt i en NHL-match (Boston-Detroit) häromkvällen, och då förklarade domaren direkt och mycket kortfattat varför.
Dessutom måste vi omgående få in domarkåren på presskonferenserna efter matcherna. Inte minst för domarnas egen skull! Det måste vara bättre för dem att få chansen att få ge sin version av olika situationer och beslut direkt och utan en massa omvägar. De har dessutom en alldeles för viktig roll i sporten för att gömmas undan.
Domarna tar ofta snacket med tränarna – varför inte förklara även för publiken och på presskonferenserna?
Misstag kommer alltid att göras, oavsett om man är bagare, läkare eller hockeydomare. Det är mänskligt. Men att tro att man skyddar de pjäser som måste ta de svåra och ofta sekundsnabba besluten genom att anonymisera och gömma dem är helt fel. Om ligan visar upp dem som människor av kött och blod, som vi alla kan identifiera oss med, kommer såväl fans som aktiva få större förståelse för dem och deras tuffa jobb. Och för att det blir fel ibland.
Transparens är ledordet. Kommunikation, anpassad för mottagarna, är nyckeln.
Sedan har vi nästa fråga – som det antagligen skulle krävas en separat krönika för att reda ut: regeln i sig.
Jag köper helt och fullt att vi ska skydda våra målvakter. Men i de aktuella fallen är det knappast några brutala överkörningar vi talar om, utan mindre toucher. Det är så mål görs nu för tiden i en sport där man desperat försöker hitta åtgärder för att publiken ska få se fler mål. Lite motsägelsefullt.
Sedan har vi det här med bedömningarna som det öppnar för. Kanske vore det bättre med en nolltolerans mot spelare i målgården i och med att vi nu riskerar att se hockeyn förvandlas till en mer renodlad bedömningssport? Nya regler innebär ju nya tolkningar, och nya tolkningar innebär ny risk för ojämn bedömningsnivå. Dessutom dras tempot ned om täta, långdragna granskningar blir konsekvensen.
De här frågorna är givetvis en del av en mycket större diskussion: hur ska svensk hockey utvecklas och bli så attraktiv som möjligt för både aktiva och fans?
Men allt kokar ned till en enda sak – kommunikationen mellan SHL (klubbarna) och hockeyfansen.
Det är där vi måste börja!
_ _ _
Gott nytt (hockey)år på er!
