Nils Lidberg om livet som collegehockeyspelare: “Något jag verkligen lärt mig är att man aldrig ska ge upp”
Ni kunde läsa intervjun honom här på bloggen i höstas, när han stod inför sitt livs äventyr. Här kommer en rapport från forna J20-backen Nils Lidberg som tillbringar sitt första år som senior med att studera och spela hockey för amerikanska St. Norbert College i NCAA III.
Ni som läste intervjun som jag gjorde med honom strax innan avresan i augusti vet att det blev snabba ryck efter att Nils under sommaren träffat på en av St. Norberts tränare under en träningscamp.
”Ja, jag var på en kamp hemma i Sverige i somras och där var min nuvarande assisterande tränare och kollade efter spelare”, minns Nils själv. “Efter campen snackade han med mig och sa att de vill ha mig till deras skola, och på den vägen är det.”
”Jag bor i en stad som heter Green Bay”, berättar han när vi nu hörs för att följa upp hur det gått. ”Det bor ungefär 100.000 personer där och stan är ungefär lika stor som Karlstad. Skolan heter St Norberg College, och är jättebra tycker jag. Den är gammal, men väldigt fin och mycket är nyrenoverat. Vi har ett helt nytt bibliotek som vi sitter och pluggar i, och de håller på att bygga ett forskningscenter där alla labbråttor kommer att hålla hus. När de är klara med det ska de bygga om vår basket- och träningshall – det blir en helt ny hall för basketen och en helt ny simbassäng.”
St. Norberg College är en fin skola, konstaterar Nils Lidberg Foto: Nils Lidberg
”Jag bor i statsdelen De Pere, i ett hus tillsammans med fem andra hockeykillar. Totalt är vi åtta personer i huset och jag delar rum med en kille från Kanada som heter Mitch. Han ser mer svensk ut än vad jag gör, han är blond och ser ganska bra ut, så först, i början av skolåret, var det många som trodde att han var den nya svensken i laget. Det fungerar bra att bo med honom även om man såklart skulle vilja ha sitt egna rum och bo lite för sig själv. Fast jag ser honom inte så där jätteofta eftersom vi går i skolan och pluggar väldigt mycket.”
Fyra månader har passerat sedan han först anlände till Green Bay, Wisconsin, och det har varit en tuff resa så här långt. Trots det börjar han se ljuset i tunneln, och kan också se att det har varit lärorika månader:
”Första veckorna var rent utsagt sagt ett helvete”, erkänner han utan omsvep. ”Jag satt som ett frågetecken i skolan, och jag kunde inte prata språket. Det gick så långt att jag var nära att flytta hem! Men mina föräldrar, coacherna och kaptenerna övertygade mig att jag skulle stanna och fortsätta att kriga på i skolan.”
”Tiden bara flyger iväg. Det har varit tufft, man ska lära sig ett nytt språk och sedan ha lektioner på engelska. Jag kan inte gå fram till mina professorer och fråga något på svenska utan allt är på engelska och det är inte lika lätt att formulera sig på engelska som det är på svenska. Men jag har lärt mig så mycket under den korta tiden som jag har varit här, jag kan prata flytande engelska och jag har tagit mig igenom min första termin på college.”
”Just skolan har varit väldigt jobbigt under första halvåret, men något som jag verkligen har lärt mig är att man aldrig ska ge upp! Det är något man måste lära sig om man vill åka över till USA och plugga: Ge aldrig upp utan kriga på så kommer allt att släppa till slut! Första terminen är alltid jobbigast, men när man har kommit förbi den släpper det. Jag känner redan nu att det känns mycket lättare nu än vad det gjorde för några månader sedan.”
Biblioteket, där Nils och hans skolkamrater tillbringar en hel del tid Foto: Nils Lidberg
Han har några landsmän på skolan, varav två spelar hockey, och det tycker han är väldigt skönt.
”Ja, vi är fem svenskar på hela skolan – det är jag, Olle Wallberg, Malin Höglund, Niklas Rosander och Carl Petterson. Olle och jag spelar i samma lag, så honom träffar jag varje dag. Malin spelar i damernas hockeylag, så henne känner jag också. Niklas spelar i det Amerikanska fotbollslaget. Malin och jag brukar sitta i biblioteket och snacka svenska. Det är ganska jobbigt att prata engelska hela tiden, då är det skönt att ha någon att prata med på sitt egna språk. Det är också roligt att prata svenska när man har en amerikan sittandes bredvid oss, de fattar ingenting och de sitter som frågetecken när vi snackar. Amerikanerna tycker dock att det är supercoolt att höra oss prata och att vi kan prata två olika språk, det är jättefascinerande i deras ögon.”
Studierna och studietakten ligger på en ganska hög nivå, tycker Nils:
”När jag kom hit så studerade jag International business, men jag insåg tidigt att det kommer bli väldigt svårt för mig, så jag bytte min Major (inriktning, min anm) till Communication. Det är ungefär samma, fast lite lättare. Många i laget går den linjen och de förslog att jag skulle byta till den. Studierna leder till jobb inom affärssektorn, till exempel som säljare, men det finns en massa jobb som du kan få via den.”
”Jag har väl egentligen inget att jämföra med när det gäller nivån eftersom jag inte har gått på universitet hemma i Sverige, men jag vet att vi pluggar mer än vad många i Sverige gör. Vi läser till exempel fyra kurser samtidigt medan de i Sverige läser en eller två. Om våra kurser är lättare eller svårare kan jag förstås inte svara på. Vi har alltid något att göra inför varje lektion, i form av läxor, prov eller så kallade ’exams’. Här måste man skriva en uppsats på en vecka, medan man hemma brukade ha några veckor på sig att skriva den. Det kan bli väldigt jobbigt när man har en uppsats i ett ämne och en ’exam’ i ett annat ämne samma vecka, plus att man har läxor till andra klasser. Man får lägga ned en hel del tid på att plugga.”
Nils och hans lag, Green Knights
Han finansierar sina studier via svenskt CSN-stöd.
”Ja, det fungerar på samma sätt som hemma. Jag hade aldrig kunnat åka hit utan att ta lån från CSN, och jag är väldigt glad över att den möjligheten finns. Man får ta att man får lite studieskulder eftersom man får en bra utbildning.”
”Det är ganska stor skillnad mellan USA och Sverige”, säger han när jag frågar om han upplevt några kulturkrockar. ”USA är mycket större och här diskuterar man religion mer än vad vi gör hemma. Med all största respekt. Jag har haft väldigt stora problem med maten som de serverar i här, den är lite onyttigare och innehåller mer fett. Det gäller att tänka sig för när man äter och inte äta för mycket av det goda…”
Ett område som han känner sig hemma i är dock omklädningsrummet:
”Ja, hockeyn är detsamma! Det snackas hit och dit om olika saker, och något som de är duktiga på är att snacka, haha. Äldste killen i laget heter Mason Babtista och hans mun går i ett! Han slutar aldrig att snacka. Han älskar att snacka om mig och driver med min engelska. Men det är bara kul, och jag vet att han gör det bara för skoj skull och inte för att retas.”
”Hockeyn i sig är mycket mer fysisk här jämfört med hemma, och vi, som lag, ska spelar mycket på kropp. Försvarsspelet kommer först, sedan kommer anfallsspelet. Spelet i sig är nästan detsamma: Det kanske går lite fortare i J20 SuperElit men det är mer fysiskt spel här borta och allt kommer till en själv mycket fortare pga de små rinkarna. Hemma har du lite mer tid när man har pucken, här måste du ta pucken och leverara pucken så snabbt du kan.”
Nils flankerad av sina coacher, på vänstersidan Ryan Peterson (assisterande) och till höger Tim Caghlin (headcoach)
Nils lag, Green Knights, håller till i toppskiktet av den amerikanska collegehockeyns tredjedivision och bär med sig ett gäng imponerande meriter (vinnare av ‘National championship’ 2008, 2011, 2012 och 2014 samt tvåa 2004, 2006 and 2010) från det senaste decenniet. Den här säsongen har laget fina 12-0-1 (12 vunna, ingen oavgjord och en förlust, min anm) efter de 13 matcher som laget hunnit spela när intervjun äger rum i slutet av december.
”Laget är väldigt bra och vi är rankade etta i hela nationen bland alla Div 3-college. Vi har en bra mix av äldre spelare (så kallade seniorer) och yngre spelare (freshmen). De äldsta spelarna är födda 1990, och jag, och två till som är yngst, är födda 1994. Freshmen kallas de som går första året på college, och de är nu födda 1993-94, Sophomores ( som går andra året) är födda 1992, Junior (tredje året) är födda 1991 och Seniorer (fjärde och sista året) är födda 1990. Som lag har vi alltid målsättning: att ta hem hela Div 3 och vinna National Championship. Vi är ett topp lag och jag tycker inte man ska ha någon annan målsättning än att vinna allt. Det är därför man spelar hockey, för att vinna.”
Det är alltid intressant att höra hur transatlanterna uppfattar svensk hockey och svenska lirare. Enligt Nils erfarenheter är synen på svenska, och europeiska, spelare positiv.
”Ja, de har stort intresse för europeiska spelare över lag här. Så gott som varje lag i vår konferens har en eller flera spelare från Europa. I mitt lag är det jag, Olle, Marian Fiala (Slovakien) och Pijus Rulevicius ( Litauen) som är från Europa. De säger alltid bra saker när de nämner spelare från Europa. Laget har tidigare haft olika spelare från Sverige, och man håller kontakten med dem.
”När det gäller kunskaperna om svensk hockey kan de väl inte så mycket om det svenska seriesystemet och sådant, men de vet att Sverige levererar bra spelare som kan spela hockey. När det gäller Sverige som land, är det inte många amerikaner som vet vart det ligger. De vet nästan bara vart USA är placerat på kartan, de behöver inte veta vart något annat land ligger. USA är störst, bäst och vackrast, haha.”
Laget spelar “pound hockey” på den frusna dammen utanför tränarens hus
När jag ber honom beskriva en vanlig dag i Nils Lidbergs collegeliv beskriver han en ganska inrutad och disciplinerad tillvaro:
”Jag går upp ungefär 06:45, går och äter frukost och har min första lektion klockan 8:00 på morgonen. Oftast har jag två lektioner på morgonen och sedan en lektion på eftermiddagen. Vid tretiden är det isträning, och den pågår till klockan fem. Efter det är det antingen gym eller stretch med hela laget. Klockan 18:00 ungefär går vi och äter middag, efter det är det raka vägen till bibblan för att sitta och plugga eller förbereda sig för nästa dags lektioner. Jag har själv satt en gräns som innebär att jag sitter i bibblan till 22:00 för att sedan gå och lägga mig, men tiden kan förstås ändras om jag har ett prov dagen efter. Men oftast går jag hem vid då för att orka med dagen efter. Lika mycket som det handlar om att plugga, lika mycket handlar det om att ta hand om kroppen och låta den då vila efter en heldag med skola och träningar.”
Hockeyn tar mycket tid, vid sidan om de akademiska studierna, även om säsongen är kortare än hemma i Sverige.
”Vi tränar på is från måndag till torsdag och spelar match fredag och lördag. De som inte spelar tränar på egen hand fredag och lördag. Sedan är det gym på måndagar och onsdagar och stretch på tisdagar och torsdagar. Träningsdosen är mycket lägre jämfört vad man är van vid hemma. Säsongen är kortare här så det gäller att vara med från början, det är därför vi inte ligger på samma träningsdos som vi gjorde hemma.”
Nils har hunnit fira både Thanksgiving och en amerikansk jul, och det har varit både kul och tufft.
”Thanksgiving var något nytt för mig och väldigt speciellt att få uppleva som svensk. Det är en väldigt trevlig högtid där hela familjen samlas och spenderar tid med varandra. Julafton var nog värst hittills eftersom jag, efter att ha firat den med min mamma, pappa och bror i 20 års tid, helt plötsligt inte kunde göra det eftersom jag flyttat till USA. Men det är väl något man får lära sig när man blir vuxen, att man får fira jul på annan ort eller inte med sin familj. Det är tur att det finns Facetime så att man kan prata med dem varje dag. Det känns väldigt bra att mamma och pappa kommer till Green Bay den fjärde februari, det har jag haft i åtanke under julen, att de snart kommer hit och hälsar på mig.”
NFL-laget Green Bay Packers är stans stolthet. Givetvis har Nils passat på att se sin första live-match.
Det bor strax över 100.000 i stan, Packers hemma-arena Lambeau Field rymmer över 80.000 besökare och kön till säsongsbiljetter är jättelång! Här ser vi arenan från Nils plats på nionde raden.
När det gäller hockeyn är det inte lätt att komma ny, vara yngst och dessutom ha spelat på stor is under hela sin karriär:
”Mitt mål med hockeysäsongen var att spela så många matcher som möjligt, men som sist in i laget och i och med att jag aldrig har spelat på liten rink så får jag ta det jag får under mitt första år. Tyvärr har jag inte fått spela så mycket så här långt, men det är bara bita i hopp och träna extra och visa tränarna att man ska spela istället för någon annan. Min inställning är att man inte ska vara nöjd med att det har gått bra. Man ska ge sig fasen på att man ska bli bättre och att man ska ta en plats i laget även om man inte har det just i detta nu. Allt kan ändras bara man ligger i och tränar stenhårt! Men trots att jag inte har spelat så mycket har jag utvecklats och blivit bättre, det gäller att lägga ner tid på små detaljer och sedan slappna av och spela sitt spel under träningarna.”
Livet som collegelirare är alltså ingen dans på rosor, om nu någon trodde det, men Nils är nöjd sitt val. Han skulle definitivt rekommendera andra att ta chansen om den kommer:
”Ja, det är ett äventyr utan dess like, och jag tycker verkligen att man ska ta vara på chansen att åka och spela college om man får den. Man har roligt varje dag även om det är jobbigt med skolan och allt plugg, och det är verkligen värt all tid som man lägger ner på skolan. Man får spela hockey och får dessutom en utbildning som är bra att ha om man inte skulle bli hockeyspelare. Sedan är det klart det finns massa fällor som man kan hamna i, men finns det ett lag som verkligen vill ha dig så gör de allt de kan för att få dig att spela. Minus är att säsongen är väldigt kort. Serien inleds i slutet av oktober och finalerna spelas i mars, vilket innebär att man bara spelar runt 30 matcher på en säsong. Det är lite tråkigt, men så är reglerna i NCAA.”
”Detta kan vara det bästa som kommer att hända mig”, säger han. ”Jag har lärt mig att ta hand om mig själv i ett främmande land, jag klarar av att prata ett språk som inte är mitt modersmål och jag förstår allt som alla säger på engelska. Jag känner mig mer vuxen nu än vad jag gjorde tidigare och jag får själv ta konsekvenserna när jag har gjort något dumt eller om jag har gjort något bra. Jag tar ansvar för min pluggtid och ser själv till att jag klarar av skolan.”
Nils in action i vinstmatchen (6-3) borta mot Concordia Moorhead College 9/1.
Nils lämnade förvisso Färjestad och juniortiden bakom sig i och med förra vårens JSM-silver mot HV71, men håller fortfarande koll på föreningen och kontakt med forna lagkamrater, trots avståndet:
”Jag snackar med en del killar från gamla laget. Tobias Björklund och jag har snackat några gånger, hur det går för honom i NAHL och hur det blir med honom nästa säsong och sådant. Sedan snackar jag lite med Oscar Niklasson, Joel Eriksson Ek och Rasmus Asplund – vi skickar lite sms då och då, kollar hur läget är och hur det går för dem. Det är hur kul som helst att se hur Joel och Rasmus tar för sig när de är uppe och spelar med de stora grabbarna. De är inte rädda för något utan bara går ut och kör!”
”Jag har inte haft möjlighet att se någon match som A-laget spelat men jag läser de svenska tidningarna dagligen och har därför koll på hur det går för dem. Jag har även benkoll på hur det har gått för J20, det är superkul att de slog Frölunda nere i Göteborg utan problem och att de hamnade på en andra plats i J20 SuperElit Södra! Det trodde jag inte i början av säsongen, men många unga spelare har tagit för sig och visat att de ska spela i den högsta juniorligan i Sverige!”
Lidberg avslutar:
”Jag skulle vilja hälsa till alla FBK-spelare/supportrar hemma i Sverige: Även om jag inte är i hallen och hejar på, så hejar jag på FBK från USA och gör mitt bästa för att stötta FBK!”
