Krönika: Frågorna som både SHL och fansen måste ställa sig och jobba med för att lösa konflikterna
Gameday – Frölunda borta och premiär för nyförvärvet Koskiranta. I väntan på nedsläpp tar jag mig an ett delikat men viktigt ämne: SHL:s nya regler, kontroverserna kring dem och de viktiga frågor vi lätt glömmer bort i den stundtals hetsiga debatten. Rätt hanterad kan det faktiskt komma något gott ur konflikten!
Hockey är ett av mina största intressen och jag brinner för Färjestad. Jag vill se bra, svensk hockey, en livskraftig sådan som fortsätter att fostra nya utövare i såväl bredd som topp, locka publik och utvecklas för att hänga med i utvecklingen.
Jag ska försöka skriva det här inlägget utan att kantra åt något håll. Det handlar nämligen inte om rätt eller fel, för sanningen är aldrig så svart eller vit som somliga inblandade vill göra gällande. Vi måste också tämligen omgående komma förbi braskande rubriker och hets avsedd att kasta mer bensin på brasan snarare än att lösa själva problemet. För faktum är att det största problemet här inte är frågorna i sig utan den bristande kommunikationen. Vi har två huvudparter som bara verkar glida längre och längre ifrån varandra, likt två ärrade kombattanter som ilsket betraktar varandra från varsin ringhörna.
Och den stora förloraren är svensk ishockey och alla vi som på olika sätt är en del av den världen.
Det den här debatten VERKLIGEN borde handla om är hur den här klyftan ska överbryggas. Det vi alla borde göra är att fokusera på lösningar istället för att antingen leka struts eller smäda. Det enda sättet att nå resultat är att alla parter tillsammans sätter sig ner och för en öppen och ärlig diskussion med gemensamt fokus på en lösning.
Alla vi som har det minsta intresse för svensk hockey har kunnat följa rapporteringen och mediadebatten kring de nya förslag och beslut som SHL/SIF lagt fram. Som jag tidigare konstaterat har debatten, som så ofta när den bedrivs i olika typer av media, stundtals kantrat en del.
Hur vill vi att framtidens hockey ska se ut? Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Det senaste beslutet rör krav kring klubbarnas ekonomi samt hallarnas storlek och andel sittplatser. Innan dess har vi bland annat sett nya regler kring antal lag i ligorna, kvalets upplägg, play in till slutspel.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig! Den här gången heller, bör kanske tilläggas.
Såväl etablerad media som sociala medier har svämmat över av protester och kommentarer, och under förra lördagens SHL-matcher gjorde många av lagens fans, bland annat i Luleå-FBK-matchen, gemensam sak genom att inleda andra perioden i tystnad och visa upp en banderoll med texten: ”Utan spänning – ingen stämning”. Därefter växelsjöng klackarna ”SHL” – ”Hockeymördare”.
Det jag saknar från media är en mer nyanserad analys av situationen.
Det jag saknar från SHL är dialog.
Det jag saknar från samtliga inblandade är förståelse för de andra parternas situation.
_ _ _
Visst delar vi alla drömmen om en idrottsvärld där den som brinner mest vinner. Vi vill se en sport med sunda ideal, värdiga vinnare och rättvisa förutsättningar.
Vi vill att vinnaren ska koras utifrån sportsliga prestationer och inte utifrån politik eller ekonomiska faktorer.
Självklart. Så är den svenska idrottsrörelsen uppbyggd.
Jag är inget undantag!
Jag har alltid varit svag för genren sportberättelser där vår hjälte/hjältinna, mot alla odds, genom talang, hängivenhet och hårt arbete når toppen. Jag älskar att se när sportens David till slut, efter tusen bakslag och obeskrivliga vedermödor, slår sportens Goliat. Oavsett sport. Oavsett nivå.
Min barndoms favorittidning Buster. Miracle on Ice – när verkligheten slår fiktionen. Favoritserien på HBO, Friday Night Lights, där vi får följa ett (fiktivt) talangfullt amatörlag genom fem turbulenta säsonger.
Temat blir aldrig gammalt.
_ _ _
Men samtidigt får man inte heller glömma att vare sig Sverige eller resten av världen ser ut som den gjorde när folkhemsrörelsen Svensk Idrott växte fram.
Idag ÄR elitishockey, precis som andra stora publiksporter, en industri. En mångmiljonindustri. Vi kan tycka vad vi vill om det, men faktum är att få av oss skulle vilja avstå från komfortabla hallar, kvalitativ hockey och det faktum att vi kan utveckla och behålla våra stjärnor och dessutom har möjlighet att krydda med spännande utländska lirare.
Jämför till exempel med damhockeyn.
Damhockeyn lever i mångt och mycket efter de förutsättningar som herrarna hade innan den ”kommersialisering” som herrhockeyn genomgick i samband med att killarna blev proffs. Damernas hockey bygger i allra högsta grad på frivillighet och eldsjälar som, utan ersättning och vid sidan av studier och jobb, gratis gör allt jobb. Det är oerhört uppfriskande, men vi vet alla att det samtidigt påverkar förutsättningarna. Färre tjejer väljer att satsa på hockey och de som satsar får inte samma förutsättningar att träna, spela och utvecklas. Det hämmar sportens utveckling och påverkar kvaliteten, som är ojämn. I takt med att resurserna har börjat komma har dock förbättringarna börjat synas.
Fansen är viktiga! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Slutsats: Utan pengar ingen elithockey. Mer pengar ger bättre möjligheter. En stabil intäkt ger trygghet för den som vill satsa.
Du kan inte köpa dig ett hus om du inte säkert vet att du kommer ha en inkomst som gör att du kan betala amorteringarna och rusta upp det som behöver fixas.
Att elitklubbarna strävar efter att få så bra förutsättningar som möjligt är inte så konstigt. Faktum är att det vore tjänstefel av dem att tänka annorlunda. De måste tänka långsiktigt och skapa så stor säkerhet som möjligt för att våga satsa och bygga upp organisationerna. Talangutveckling är dyrt och kräver långsiktighet och det är elitverksamheten som bekostar de delar av verksamheten som (ännu) inte ger intäkter – däribland satsningar på bredd, ungdom och damer, för att ta några exempel.
_ _ _
Men samtidigt är det livsviktigt att bibehålla kontakten med rötterna, med det ursprungliga.
Det är ju trots allt fansen som är ger intäkterna.
Har man inte har några fans spelar det ingen roll hur stora hallarna är, hur skickliga spelare man har eller hur många miljoner man inledningsvis har på banken. Är inte vanligt folk intresserat kommer inte heller sponsorerna att vara det.
Man måste, och ja, jag väljer i tydlighetens namn att använda ordet här: ha en produkt som tilltalar.
Och det är precis lika enkelt som det är svårt: Kvalitet är en förutsättning. Marknadsföring en annan del. Men ska man, i dessa tider av konstant medial stimuli och tidsbrist, verkligen nå fram till folk är det KÄNSLORNA som man måste vädja till.
Man måste beröra. Skapa spänning. Få såväl hardcorefansen som ströbesökare att tycka att det är tillräckligt intressant, värdefullt och givande att spendera en slant och en helkväll på att vara på plats. Helst ofta, tämligen återkommande och givetvis sett över hela säsongen från varma augusti, genom kalla november/december och till sista matchen i april.
Och det är här som visionerna krockar och vägarna skils åt. Big time.
Ta till exempel det här med Play In.
Den kom till för att lagen som hamnade på plats nio och tio i ligan, och därmed varken spelade slutspel eller kvalspel, förlorade massor av pengar på uteblivna matchintäkter. En dålig säsong kan bli katastrofal för ett lag som är nytt i ligan, håller på att lägga om kurs eller som har valt att satsa på unga, talangfulla lirare som ännu har en bit innan de är på topp. Play in, där lag sju till tio gör upp om de två sista slutspelsplatserna, kom som en lösning på detta. Nackdelen, konsekvensen, är att ett lag som sett över en lång säsong varit tredje sämst därmed fortfarande har chans på guldet. Det sänder motstridiga budskap till fansen, och lockar knappast folk att hänga i hallen varenda kväll genom 55 omgångar. ’Allt avgörs ju ändå under ett par hektiska vårvinterveckor’, resonerar många fans som jag talat med.
_ _ _
Och någonstans där har läget låst sig.
Det båda parterna nu måste göra är att ta sig ut ur ringhörnorna och öppna upp sig för varandra och de olika ståndpunkterna.
Det vi som fans måste fundera över är följande:
Vad är viktigast för oss fans? Hur ska svensk hockey se ut för att vi ska gå på matcherna och engagera oss på olika sätt så att den lever kvar OCH utvecklas på ett bra sätt? Vad innebär ord som ”rättvisa” och ”sportsliga grunder”, rent konkret? Hur vill vi att svensk hockey ska se ut om ett år, tio år och tjugo år?
Vad är vi villiga att ge/offra för att få det? Hockeyn idag är en mångmiljonindustri. Löner, rehabilitering, talangutveckling, resor, arenor, kringarrangemang och så vidare kostar pengar. Vad klarar vi oss utan? Vad är vi beredda att ”betala för”, såväl när det gäller att pengar som sådant som kan tas bort från själva upplevelsen utan att vi sviker. Hur viktigt är det med inhemska lirare, stjärnor, en fräsch hall och så vidare? Ta till exempel alla dessa ständiga frågor om gratis-streams på sociala medier. Om du inte är beredd att betala för att se matchen är inte hockeyn tillräckligt intressant för dig. Då har du valt att prioritera något annat.
Hur ska vi representera oss själva på bästa sätt Det räcker att titta en gång snabbt till vänster och en gång snabbt till höger när man står/sitter på läktaren eller scrollar i flödet på en hockeyforumsajt för att se att det enda vi har gemensamt med många är vårt hockeyintresse. Vi har olika kön, ålder, ekonomi, familjekonstellationer, intressen och anledningar till att vara där. Vissa av oss missar inte en enda match och är redo att resa långt och offra mycket för vårt lag. Andra kanske ser besöket mer som en social grej, och är där av en slump, som en del av en dejt eller för att man har fått en gratisbiljett. I ett litet land som Sverige behövs alla fanstyper för att fylla läktarna. Hur kan vi som fans hitta ett sätt att organisera oss på ett sätt som gör att vi för allas talan? Vi måste ta hänsyn till helheten och kan inte bara utgå från en viss fansgrupps premisser och önskemål (oavsett vilken).
Vilka konkreta förslag till lösningar på problemen kan vi bidra med? Om vi ratar ett förslag måste vi, i kreativitetens namn, komma med en bättre lösning på problemet.
Även SHL måste ställa sig själv några viktiga frågor och vara redo att agera utifrån svaren:
Hur kan vi på ett bättre sätt involvera fansen? Detta måste dessutom göras redan på idéstadiet. Ja, till och med redan i det dagliga, löpande arbetet. Det funkar inte att ställa folk inför fullbordat faktum: delaktighet är oerhört viktig – inte minst om vi ska nå den här viktiga känslan som jag tagit upp tidigare. Jag skulle kunna utveckla det här med härskartekniker i en tiosidig uppsats, men nöjer mig med att konstatera att en person som känner sig osynlig, oviktig, överkörd och kanske till och med förlöjligad inte blir särskilt motiverad att delta.
Hur ser vår kommunikation ut, egentligen? SHL tenderar att vara ganska konservativ och trög i sin kommunikation och problemet är att vi lever i en helt annan värld idag. Stor konkurrens om människors tid, pengar och engagemang ställer höga krav på att bygga starka relationer. Trovärdighet är A och O. Att tiga ihjäl kritik är inte rätt väg, oavsett om det handlar om nya regler, tveksamma domslut eller ekonomiska beslut. Hur ser relationen med fansen ut och hur väl når man ut till dem?
Vilka kortsiktiga och långsiktiga problem finns och hur kan vi göra dem tydligare för fansen? Varför inte vara mer tydliga med VARFÖR ni har tagit besluten. Vilka var förutsättningarna? Vad vill ni uppnå? Beskriv de dilemman som ni har att brottas med och hur ni resonerar när de här svåra besluten ändå måste tas. Var inte rädda för att visa er mänskliga och göra en pudel om så krävs. Visa att ni tar fansen och deras oro på allvar. Dessutom är det viktigt att inte trassla in er i högtravande formuleringar som känns mer styrelserum och management än hockeylada och personligt samtal.
Om vi tar av oss våra fansglasögon och tittar närmare på besluten är några av dem ganska logiska, om än tuffa. Tittar man till exempel på kravet på en stabil ekonomi är det egentligen ganska vettigt, sett ur ett sportsligt perspektiv. Hur rättvist blir det när lag som Timrå eller Almtuna balanserar på gränsen till kollaps, vilket riskerar att rita om hela tabellen så här i säsongens slutskede? Har man inte hunnit sy upp den kostym som krävs för att klara klivet upp i en högre serie eller blir fartblind längs vägen kommer satsningen att sluta i en katastrof som kommer att drabba alla från klubbens egen verksamhet och ligan i stort till fansen. Det har vi sett flera exempel på tidigare.
Dialog är A och O, även om vi tycker olika i mycket och håller på olika lag. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Arenakravet är en del i detta tänk: ligan såväl som föreningarna behöver få in pengar. För att få in mer pengar behöver man få in mer publik. Genom att säkerställa storleken på hallarna och att det finns plats för alla typer av besökare anser ligan att detta ska uppnås. Men genom att bara kallt presentera en siffra, utan att motivera beslutet eller gränssättningen, utan att skapa enighet inom de egna leden eller ta en diskussion med fansen, skapar man den här känslan av utanförskap, ifrågasättande och konflikt. Hur ser ekonomin ut egentligen? Vilka marginaler finns och vilka behövs? Vad ska pengarna gå till? Högst oklart.
Det här kommunikationsproblemet har gått så långt att det nästan känns som om SHL skulle kunna föreslå gratis hockey för alla och ändå få mothugg från övriga parter!
_ _ _
Nattsvart?
Inte då!
Rätt hanterat kan det här tvärtom bli startskottet för en framgångsrik, livskraftig svensk hockey.
Ta det här med fansen till exempel. Vi har, generellt sett en helt annan syn på sporten än fansen i NHL har. Där är ligan i sig, upplevelsen och lirarna mer i fokus. Här är vi 100 % trogna våra lag, drivs av tävlingstanken och uppskattar inte andra lags lirare alls på samma sätt. Det är ingen slump att All Star-grejen med Skills Competition är jättestor där borta och mer eller mindre har floppat här hemma vid tidigare försök att införa detta. Personligen älskar jag (som supernörd och som en som älskar att möta lirarna lite utanför de gängse ramarna) Skills-grejen, men jag inser att jag är i minoritet där. Anledningen till att jag tar upp detta är dock att de initiativ som fansen tagit i samband med protesterna mot SHL visar att supportrarna nu är redo att lägga den naturliga rivaliteten åt sidan för att jobba mot ett gemensamt mål.
Ett intressant initiativ kommer från fansbloggen HV-kollen som mailade oss (!) tidigare i veckan angående den protestlista som deras skribenter skapat, och som fått mycket uppmärksamhet i medierna.
”Vi tre som har HVkollen (Jag, Pontus och William) brukar köra lite diskussioner om vad vi ska göra på sidan”, berättar initiativtagaren Anders Börjesson när jag frågar honom om initiativet. ”Den här gången kom detta bara upp och vi var alla överens om att detta inte var okej och att vi måste göra något. Även om det inte funkar har vi ju i alla fall försökt. De supporterklubbar som har svarat oss är Lumberjacks (Modo) och BIK Karlskoga. Men enligt underskrifterna och personliga meddelanden är det fans från i princip alla klubbar i SHL och HA som hört av sig .”
I mina ögon är det här initiativet och andra ett klockrent exempel på den inneboende kreativitet och – framför allt – det engagemang som finns bland fansen. FBK och HV71 må vara glödande fiender på isen och på läktarna, men kan supportrar från olika lag samarbeta för att skapa bättre förutsättningar för bra bataljer på isen har vi kommit en bra bit på väg!
”Kalla mig gammalmodig, men jag vill ha det sportsliga i fokus”, motiverar Börjesson sin protest. “Nu är det bara pengar som ska styra. Man tar ju bort drömmen från många lag i och med arenakravet, det finns ju inte underlag för vissa lag att ha 5000 på läktarna. Jag personligen skulle vilja att vi återinför kvalserien. Varför skrotade de något sådant? Mer spänning får du leta efter. Jag vill skrota Play-in spelet, då får du ytterligare ett streck att komma över. Som det är på väg nu är det en transportsträcka mot slutspelet med ingen spänning alls.”
De åsikterna delar han med många fans, oavsett klubb. Personligen tycker jag att fajten om plats sex känns viktig och engagerande med mitt lag indraget, men det är jag det. Oavsett vilket måste det till en diskussion med SHL. Båda parter måste ha respekt för varandra och vara beredda att ge och ta. Lösningarna måste hittas, och en del tuffa beslut måste säkerligen fattas. Men själva grunden är att man börjar kommunicera.
Hur ska vi locka fler att se hockey live och följa/stötta svensk hockey på olika sätt? Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Många fansgrupper som jag talat med vittnar om en god relation till sin klubb. Jag vet till exempel att Färjestads supportergrupper Bryggeriet och Wolfpack anser sig ha en väldigt bra dialog med klubben och upplever att de lyssnas på och tas på allvar. Varför kan vi inte få till motsvarande kommunikation mellan SHL och supportrarna?
När jag frågar Börjesson om hur han upplever kommunikationen mellan SHL som helhet och fansen blir svaret talande:
”Finns det någon kommunikation mellan SHL och fansen? Jag har aldrig sett att någon frågat oss fans som brinner för detta vad vi anser eller vad vi tycker om saker. Just nu känns det som om allt kan bli bättre än vad det är nu.”
_ _ _
Dags att utnyttja det engagemang vi nu ser till att ta tag i saken.
Det är ett naturligt steg att SHL, genom sina medlemsklubbar och i samarbete med övriga ligor, tar initiativet till att bygga upp en ärlig, öppen och långsiktig dialog.
Vi fans drar vårt strå till stacken genom att vara konstruktiva och komma med förslag till lösningar.
Jag säger inte att samarbetet kommer att vara enkelt eller smärtfritt alla gånger, men det är den enda vägen.
Gör vi alla vår del kan det komma något gott ur allt detta.
Tillsammans.
För svensk hockeys framtid!
