Damhockey: Intervju med hårdsatsande Djurgårdens sportchef Nils Ekman “Den stora utmaningen är att ta hand om tjejerna som vill satsa men inte kan”

Intervju med Nils Ekman, sportchef i nystartade Djurgårdens IF Dam, som har inlett en ambitiös satsning på att bygga upp damhockeyn. Och, precis som jag konstaterat i tidigare krönikor, går vägen till framgång via livet UTANFÖR hockeyrinken!

Djurgården ångar på i toppen av kvalseriens tabell. Färjestad och Djurgården har vissa likheter när det gäller damhockey: Båda föreningarna tog över ett varsitt damlag inför årets säsong, och båda har för avsikt att försöka bygga upp damhockeyn såväl internt i föreningen som i Sverige över lag.

Däremot har föreningarna valt två olika strategier. Medan Färjestads paroll är att bygga över tid har Djurgården hårdsatsat och varit tydliga med att man har som mål att spela riksseriehockey redan nästa säsong. Hittills har de hållit väl för det favorittryck ambitionerna skapat, och laget är inte bara obesegrat i kvalet utan har bara släppt in ett enda mål på sex spelade matcher.

Strax inför nedsläpp i söndags i det första mötet mellan FBK och DIF kom beskedet att tre av Djurgårdens spelare tagits ut i den stortrupp som är aktuell för VM-spel på hemmaplan längre fram i vår. Målvakten Valentina Lizana Wallner och de båda forwarderna Alexandra Palm och Hanna Olsson (C) är uttagna, med förbehållet att truppen kommer att bantas med ett gäng lirare. Trefaldiga OS-deltagaren (1 OS-silver, 1 OS-brons) Danijela Rundqvist, sambo med Ekman, är rekryteringsansvarig och har spelat en del matcher med laget under säsongen. Och de gamla takterna sitter i – Rundqvist ligger för närvarande, trots att hon inte spelat mer än hälften av kvalseriematcherna, på tredje plats i den totala målligan och på fjärde plats i seriens poängliga och Inför säsongen värvade DIF dessutom till exempel också Modo-spelaren Tina Enström, som dock sedan tidigare valt att inte spela med landslaget. Hon leder för närvarande seriens poängliga i stor stil – med sina 20 (8+12) på sex matcher har hon gjort 10 poäng mer än tvåan, HV71:s Maja Jakobsson!

Söndagens match mellan Färjestad och Djurgården slutade som jag tidigare rapporterat om i förlust för Färjestad med 0-10. Min matchrapport hittar ni till exempel här.

Nils Ekman, sportchef i Djurgården IF Dam Foto: Simone Syversson/Enomis

DIF:s framgångar har gjort mig lite extra nyfiken och efter matchen bestämde jag mig för att prata med DIF Dam:s sportchef, Nils Ekman. Jag ville veta lite mer om hur satsningen som laget gjort ser ut och hur man tänker kring den. Det skulle visa sig att satsningen på flera plan berör de förslag och tankar jag har i en av mina mest lästa damhockeytexter, krönikan “Svensk hockey måste hänga på damhockeytåget“.

“Vi har hållit på i sju månader men började väl planera för det här för ungefär ett år sedan”, berättar Ekman när jag ber honom redogöra för tillblivelsen av DIF Dam. “Vi tog över Segeltorps damverksamhet eftersom de inte hade vare sig resurserna eller förutsättningarna för att driva ett damlag. Resorna blev lite för dyra och som liten förening kan det vara svårt att få ihop sponsorintäkterna. Det innebar att Segeltorp var på väg att läggas ned samtidigt som Djurgården en längre tid hade gått och funderat på hur satsningen skulle startas upp. Det här blev helt enkelt ett bra tillfälle, för annars hade många bra hockeytjejer varit tvungna att leta andra föreningar.”

Ni har ändå en del föreningar som håller på med flick-/damverksamhet i Stockholm?

“Oh, ja, det har vi. Division 1 Östra har många bra spelare, med en hel del gamla Riksserietjejer med stor rutin och som spelar lite för skojs skull numera. Tyvärr är dock serien lite för ojämn, om än inte dålig.”

“Själva har vi har ingen egen juniorverksamhet för tjejerna, vi har bara det här laget”, förklarar han. “Men det finns många mindre föreningar, som till exempel Segeltorp och Haninge och flera andra, som har tjejer utspridda i lagen. Vi försöker att samarbeta, hitta tjejerna ochåka runt och samla ihop dem till olika gemensamma aktiviteter ibland. Förhoppningen är ju att vi ska få en stor, bred pyramid med tjejer i framtiden. Just nu är vi dock en ganska liten organisation med flera ideellt arbetande ledare, så vi får ta det lite sakta. Vi är väldigt glada över vad vi har åstadkommit så här långt, på bara sju månader.”

DIF Dam har tagit täten, på flera plan! Foto: Marie Angle/fbkbloggen

Det är många av de etablerade föreningarna som satsar på damhockey nu. Men hur, rent konkret, ser er satsning ut?

“Det vi försöker göra, rent konkret, är att inte bara satsa sportsligt. Vi tänker socialt ansvarstagande, i första hand. Tjejer som älskar att hålla på med hockey kommer till insikt om att de inte kan spela hockey längre när de någonstans 20-22 år gamla. För helt plötsligt, när man flyttar hemifrån och ska starta sitt eget liv, kostar det för mycket. Det är svårt att kombinera jobb med att satsa på hockey. Det vi nu gör är att försöka hjälpa tjejer som vill satsa på hockey att få ihop hockeyn med livet vid sidan om. Så huvudgrejen är inte det sportsliga utan att hjälpa till med boende, arbete och att hitta sponsorer, företag och partners, som vill hjälpa tjejerna att få göra det de älskar.”

Så sponsring handlar alltså kanske i högre grad om att hjälpa spelarna med jobb, praktiplatser och liknande än rena ekonomiska bidrag?

“Precis. Jobb, kontakter och boende. Det handlar om att se till att tjejerna som åker på landslagsläger och/eller spelar och tränar med oss på kvällar och helger, får ihop livet i övrigt. Vi vill att de ska lägga av när de är 38 istället för när de är 22! Det är den stora utmaningen, att ta hand om tjejerna som vill satsa men inte kan.”

Som gymnasie- och yrkeshögskolelärare har jag tänkt mycket på det här med utbildning: Jag skulle vilja se mer satsningar där tjejerna kan kombinera högre utbildning med hockey. Hur tänker ni där?

“Ja, absolut. Vi har flera sådana samarbeten. Vi har det på gymnasie- och högskolenivå och vi har goda kontakter på olika nivåer. Duktiga tjejer kan åka över till USA och få en fantastisk college- eller universitetsutbildning i USA och får kanske också den vägen chans att representera sitt land i OS eller VM. Båda de bitarna är stora, men viktigast är nog utbildningsbiten.”

“Jag hoppas att alla våra unga tjejer kommer vara hos oss i tre-fyra år, och under den resan kommer vi att hjälpa dem och förbereda dem inför studier i USA. Sedan hoppas vi att de ska kunna komma tillbaka med en fantastisk utbildning, och då kan vi hjälpa dem med affärskontakter och hjälpa dem att fixa jobb som tjejerna trivs med och som går att kombinera med hockeyn. Det innebär att de kan komma tillbaka till oss och fortsätta spela, och då förlängs karriärerna.”

Ja, just den här biten med jobb och studier ställer ju till det för många lag. Det kan ju vara en spelare som vill spela i, låt säga Färjestad, och kanske till och med är från Värmland, men som inte får jobb eller kommer in på utbildningen och därför inte kan spela. Det måst ju vara dåligt för alla lag och damhockeyn i det stora hela att det fungerar så?

“Ja, det finns så få tjejer att vi måste försöka ta hand om dem vi har och så mycket som det bara går. Vi har ganska bra förutsättningar i Stockholm eftersom det finns många jobb. Men det är stor konkurrens om dem, så det gäller att man har utbildning och/eller erfarenhet. Och där hoppas vi kunna hjälpa till.”

_ _ _

Kloka ord och ett resonemang som är är A och O om vi ska skapa en bred, framgångsrik och livskraftig damhockey. DIF Dam har tagit täten, på flera plan!

Sedan får vi givetvis inte glömma att olika klubbar har olika förutsättningar – faktorer som till exempel geografiskt läge (storstad kontra landsbygd), ekonomi och ambition påverkar förstås – men grundtanken är att man måste tänka helhet om man vill satsa på damhockey. Damerna kommer att behöva försörja sig vid sidan av hockeyn under överskådlig tid, och då kommer de klubbar som kan erbjuda bäst förutsättningar när det gäller utbildning, jobb och avlastning med barn att locka dem. Det är en viktig anledning till den ojämnhet vi ofta ser i de högre damserierna. Små klubbar på landsbygden har ofta inte riktigt samma förutsättningar att erbjuda attraktiva universitetsutbildningar och jobb. Där måste man istället vara kreativ och lyfta fram andra saker, som till exempel bättre boendemöjligheter, praktik i klubbens regi och YH-utbildningar. Kanske kan samarbetsavtal i form utlåning vara ett alternativ för att bygga lag på sikt?

Ska vi tänka ett steg längre och se till damhockeyns utveckling i Sverige vet vi att en större bredd skapar vassare spets. Då är ett helhetstänk vid sidan av isen, från gymnasiet och framåt, den enda vägen att få kvinnor att vilja och våga satsa på hockey.