Möt bröderna John och Johan Persson: “Vi triggade varandra och tävlade hela tiden, även när vi bara var ute på gatan och lekte var det ju på liv och död”
Möt bröderna John och Johan Persson: två fysiska forwards som gärna ger sig in i hetluften framför målet och som dessutom utgör ett superskönt radarpar är vid sidan av isen. Som gjorda för att bli nya publikfavoriter i Löfbergs Arena i vinter, med andra ord! De inledde i samma lag som knattar och efter flera år på olika kontinenter återförenas nu bröderna i Färjestad för att göra gemensam SHL-debut. I det här inlägget får ni bland annat läsa om Johns erfarenheter av att som 17-åring lämna Sverige för att spela hockey i Nordamerika, om hur Johan ser på det nya träningsupplägget och varför det krävs en regelbok för familjen Perssons midsommarfirande (!).
Sjubarnsfamiljen Persson kommer ursprungligen från Stockholmsområdet men flyttade till Dalarna när Johan och John gick i lågstadiet. Det stockholmska arvet hörs dock i dialekten, som inte bär några märkbara spår av uppväxten i Mora.
Syskonskaran består, förutom Johan och Johan, av bröderna Joel , född 1981, Jonathan, född 1984 och Johnas, född 1985, systrarna Josefine, född 1987, och Johanna, född 1988, samt bonussystern Sandra, född 1979. Syskonen har mer än initialbokstaven J gemensamt – det är en idrottande familj där pappa Jan har spelat hockey, mamma Angela hållit på med gymnastik, samtliga bröder spelar eller har spelat ishockey och systrarna har spelat fotboll. Johanna ägnar sig numera åt innebandy på hög nivå, hennes Strömsbro IF (Gävle) spelade SSL-kval mot Karlstad IBF så sent som för en dryg månad sedan.
Bröderna Johan (född 1990) och John (född 1992) är yngst i barnaskaran och spelade tillsammans som små knattar, tränade av pappa Jan.
”John började spela med mig, i mitt lag”, berättar storebror Johan. ”Det här var medan vi fortfarande bodde i Huddinge.”
”Ja, men när vi kom till Mora spelade jag även med 91:orna”, flikar John in.
Med alla sju barnen involverade i olika idrottsaktiviteter, och samtliga fem söner aktiva inom hockeyn, har det blivit en och annan timme i olika idrottshallar och islador runt om i Sverige för mamma och pappa Persson.
”Ja, pappa tränade väl mig i alla fall tills jag var 14 år”, minns Johan.
I en familj där så mycket kretsar kring idrott: hur mycket tävling var det mellan er syskon? Gick det att spela monopol eller lira boll utan att det blev världskrig?
”Det var mycket sura miner, alltså” ler Johan, och får medhåll av brorsan:
”Ja, och vissa är ju värre än andra, haha…” Det himlas med ögonen och skrattas rått men hjärtligt.
Bröderna John och Johan Persson är två fysiskt starka lirare som kommer att bli nyttiga framför motståndarmålet i vinter. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Största vinnarskallen har dock näst äldsta brorsan, Jonathan, enas de båda om.
”Men ingen av oss i familjen gillar att förlora, om vi säger så. Det är samma sak när vi till exempel ses och ska fira midsommar: vi måste nästan göra en regelbok innan vi kör igång lekarna. Finns det inte några klara regler är det alltid någon som ska argumentera.”
Skämt åsido – den här tävlingsandan måste väl vara något som ni syskon haft nytta av också?
”Så är det absolut. Vi triggade varandra och tävlade ju hela tiden, även när vi bara var ute på gatan och lekte var det ju på liv och död. Så blir det ju.”
Johan, du är äldst av er båda, men John är större och längre (längst i familjen numera, upplyser minstingen nöjt). Som storebror hade du övertaget och kunde spöa honom, hur fungerar det idag?
Repliken är blixtsnabb:
”Det kan jag fortfarande, haha.”
Tävlingsinstinkten finns där fortfarande, även om de hela tiden har glimten i ögat och en varm, tillgiven ton när de skojar med varandra. När de poserar för en bild vid det pingisbord som tronar i mitten av det i övrigt ödsligt tomma omklädningsrummet och får frågan av en annan journalist vem av dem båda som är bäst på bordtennis svarar de unisont ett rungande: ”Jag!”
Handen på hjärtat, vem är familjens mästare i pingis egentligen?
”Jag tror nog att det kan vara… jag”, säger Johan varpå John bestämt dementerar.
”Pappa har alltid hävdat att han är bäst, men jag tror att jag slog honom senast”, funderar han. ”Fast vi spelade ingen pingis där borta (i AHL, min anm) så jag har inte spelat på länge. Nu gäller det att komma tillbaka snabbt”, konstaterar han och slänger ett menande ögonkast mot pingisbordet.
Runt det här pingisbordet kan det nog bli en del duster i vinter… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vi kan konstatera att det nog kan bli en och annan dust kring det där pingisbordet i vinter och lämnar frågan för en riktigt kittlande tanke: f´Får vi månne se en kedja bestående av (John) Persson, (Linus) Persson och (Johan) Persson i vinter? Coolt med en hel Persson-kedja, om än en mardröm för radiorefererande journalister (”Persson till Persson som passar Persson och Persson gör mål”)?
”Ja, vi har inte hunnit prata så mycket om det, sånt är det ju tränaren som bestämmer.”
Med tre Persson i laget kommer det för övrigt att bli en hel vetenskap att få ihop tröjnamnen: För de båda bröderna funkar, av uppenbara skäl, inte J Persson, Jo eller Joh Persson. Dessutom har föräldrarna gett barnen mellannamn som börjar på C. Det lutar åt Persson på lagets samtliga Persson-lirare, och i brödernas fall i kombination av siffran 27 (John) och 28 (Johan).
Silly season-ryktena innan säsongen var intressanta: Någon spekulerade i att man tagit fel på bröderna när John stod som rykte och sedan istället Johan presenterades. Johan höll, å sin sida, masken när frågorna om brorsan kom under presskonferensen, och sedan dröjde det ju några veckor innan John presenterades.
Hur var det egentligen: Pratade ni båda ihop er om att ni skulle spela tillsammans innan ni började snacka med Färjestad?
”Inte på det sättet. Johans säsong tog ju slut före min”, säger John, ”så de började prata medan jag fortfarande spelade och inte var i den fasen ännu. Men självklart pratar ju jag och Johan nästan varje dag så vi visste ju att båda hade kontakt med Färjestad, men vi hade inte bestämt att vi skulle spela tillsammans innan. Men vi kan väl säga att det löste sig på bästa sätt!”
Vad betyder det för er att få spela ihop och göra debut tillsammans?
”Det ska bli riktigt kul! Det var väldigt länge sedan vi spelade tillsammans, och man har väl inte riktigt förstått det än”, säger Johan.
”Ja, och det är häftigt att få bo i samma stad också”, skjuter John in. ”Visst skulle det vara kul att spela i samma kedja, men det är bara en liten del. Det sociala är en viktig bit, tycker jag. Ta bara en sådan sak som att när jag nu kom hit, och inte har bil än, hjälper han mig med den biten. Dessutom blir det enklare för mamma och pappa att komma och hälsa på när de har två barn på samma ställe. De har ju många barn och när alla bor på olika ställen blir det långt att åka. Nu bor vi dessutom bara två och en halv timme bort från Mora.”
Det råder ingen tvekan om att bröderna står varandra nära, och de gnabbas med varandra på ett sätt som bara två människor som känner varandra riktigt väl kan göra. De bjuder gärna på sig själva. Ta till exempel en episod när jag ber dem att beskriva varandras bästa sidor, utanför isen:
Johan får äran att börja.
”John är väldigt social… Vad ska jag säga mer…” Gapskratt utbryter när Johan tvekar.
”Jaha, så det är allt: SOCIAL med stora bokstäver”, utbrister lillebror innan Johan hittar orden:
”Alltså, han är en väldigt bra kille, omtänksam och…”
”…rolig, eller?”, skjuter John in och skrattar. ”Jag får nog hjälpa till lite här.”
Själv beskriver han Johan så här:
”Det är ju min storebror! Han är väldigt omtänksam och har alltid tagit hand om mig under vår uppväxt. Och så är han rolig också… Haha, nej då.”
Lite broderligt gnabb i väntan på fotograferingen… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Tar ni hand om varandra ute på isen också?
”Ja, så har det nog alltid varit tidigare. Det brinner till lite extra, kanske, när någon bråkar med brorsan. Men ju äldre man blivit, desto mer handlar det om laget. Det ska bli kul att få vara en del av samma lag.”
Det råder, som ni märker, ingen tvekan om att såväl bröderna som resten av familjen Persson står varandra nära. Det syns också på den sleeve-tatuering som täcker den yngste broderns vänsterarm. Där finns alla familjemedlemmarna födelseår och datum smakfullt inristat i bläck.
Ni är helt klart tajta, men finns det några jobbiga sidor med brorsan?
”Det är svårt…”, funderar Johan. ”Sånt kanske man märkte av mer när vi var yngre, men vi har ju inte levt med varandra på ganska många år nu… ”
”… Men vi har väl aldrig bråkat inom familjen egentligen, inte ens när vi var små…”, invänder John.
”Nej, sånt var ju bara på skoj, typ”, instämmer Johan. ”Man hör ju att vissa syskon kan vara sura på varandra i veckor och hata varandra, men så var det aldrig hemma hos oss.”
”Nej, det handlade väl mer om att vi var dåliga förlorare, till exempel när vi spelade tv-spel. Det är nog den sämsta sidan hos honom”, skrattar John.
”Ja, då kan han vara lite tjurig”, kontrar Johan.
_ _ _
John, som fyllde 23 för tio dagar sedan, har precis anslutit till Färjestad. Efter sex år i Nordamerikan behövde han lite tid på sig att avveckla livet på andra sidan Atlanten inför flytten hem. Han valde redan som 17-åring att lämna familjen och tryggheten i Mora och Sverige för att bege sig över Atlanten och spela i den nordamerikanska juniorproffsligan WHL. Ett stort steg, såväl på som vid sidan om isen.
”Min äldre bror Jonathan hade varit över och spelat i Quebec så det var en dröm jag haft sedan jag var liten”, säger han. ”Jag frågade agenten om det fanns intresse, och när det fanns det bestämde jag mig för att åka. Jag kände att det var dags för en utmaning.”
John spelade tre säsonger i WHL-laget Red Deer Rebels (Alberta, Kanada) innan han gick vidare till New York Islanders farmarlag Bridgeport Sound Tigers (Connecticut, USA). Han draftades av Islanders 2009, och har, fram till dags dato, spelat tre hela säsonger i lagets farmarlag. Facit för den senaste säsongen är 21 poäng (11+10) på 54 spelade matcher.
Hur tror du själv att det har påverkat dig som spelare att du tog det här steget vid så unga år? Trots att du nyss fyllt 23 har du redan hunnit tillbringa sex säsonger i nordamerikansk hockey.
”Mer träningar – man är på is väldigt mycket och det gör att man får känna mer på pucken. Mitt skott har till exempel blivit mycket bättre av detta, och det är många som spelare som säger samma sak. Man spelar också betydligt fler matcher än här hemma. I juniorligan spelar man 72 matcher, i AHL 76. Ju mer man spelar, desto mer lär man sig. Allt handlar ju om att förbereda spelare för NHL. ”
En sak som brukar utmärka transatlanter är den här instinkten att gå raka spåret mot målet…
”Ja, absolut. Det blir ju att man driver lite hårdare mot kassen, och det är en sak som jag gillar. Jag brukar till exempel stå framför målet i powerplay. Sedan är det en aspekt till, som nog inte så många tänker på, och det är den mentala biten. Den utvecklas också väldigt mycket när man åker över så tidigt. När inte mamma och pappa finns in närheten får man ta hand om sig själv på ett helt annat sätt. Det var jättebra för mig – jag tvingades växa upp och bli en man lite snabbare, helt enkelt.”
Det kan vara nyttigt att lära sig att ta lite motgångar?
”Verkligen! Första året var väldigt, väldigt tungt och det var bra att man tog sig igenom det. Efter det kändes det som om det inte kunde bli värre, och det har gjort mig starkare.”
John Persson Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Det debatteras en del kring hur bra det är för unga svenskars utveckling att spela i AHL. Vilken är din erfarenhet?
”Det är ju en utvecklingsliga inför NHL, men spelar man där för länge kanske man inte utvecklas jättemycket. De två första åren var riktigt bra, men när man testa NHL och får mersmak på det känns det som om man går nedåt när man måste återvända. Så jag kände väl att… det är en bra liga, absolut, men jag kände att det var dags för mig att få en ny utmaning, och då kändes Färjestad väldigt bra!”
Många transatlanter som jag pratat med hävdar att SHL är ett bättre skyltfönster gentemot NHL än vad AHL är.
”Ja, så kan det nog absolut vara. Men det beror nog också lite på i vilken sits man befinner sig i. Själv känner jag att det ska bli väldigt kul att få spela i SHL.”
Tio matcher i NHL har det blivit totalt för yngste brodern Persson. Ett mål har han noterats för, vilket givetvis var en häftig milstolpe i karriären.
”Jodå, det minns jag. Jag gjorde mål hemma mot Washington och det var grymt kul, haha. De ramade faktiskt in pucken snyggt åt mig, så den finns kvar hemma.”
Och fler NHL-mål ska det bli, om John får bestämma. NHL-drömmen lever fortfarande, i allra högsta grad.
”Självklart finns det fortfarande kvar som ett mål, precis som det väl gör för alla hockeyspelare. Men samtidigt är det här i Karlstad som jag ska vara i vinter, och jag tror att det är viktigt att tänka dag för dag. Det viktiga nu är att fokusera på Färjestad nu, så får vi se vad som händer i framtiden.”
John har alltså huvudsakligen tillbringat de senaste åren i Bridgeport, Connecticut, på USA:s östkust. Även om Bridgeport med sina drygt 150 000 innevånare inte kan jämföras med miljonstäder som New York är det ändå en viss omställning att flytta till Sverige och Karlstad.
”Så stort är ju inte Connecticut – det var ju inte som att bo på Manhattan direkt, men det är klart att det kommer att kännas lite annorlunda. När vintern kommer blir det säkert en omställning, haha (Connecticut ligger på ungefär samma breddgrad som Rom, min anm). Men samtidigt ska det bli kul. Jag är ju svensk, men senast jag bodde hemma var jag 17 år och bodde hos mamma. Det ska bli kul att få egen lägenhet, bil och så – när man varit hemma under två månader på sommaren har det inte blivit av att man stabiliserat läget med ett riktigt, eget boende, möbler och den biten. Sedan är det förstås kul att brorsan är här också, det känns grymt bra.”
Hur skulle du vilja beskriva dig själv som spelare?
”Stor, stark, driver på kassen och står på mål. Jag försöker väl vara en målgörare, helt enkelt. Det är lite så jag ses, tror jag.”
Ja, ni är ju ganska stora och fysiska bägge två (John är 187 cm/101 kg, Johan 184 cm/94 kg), så det känns som ni är bra lämpade för isens jobbigaste plats…
”Nja, jag vet inte hur fysisk brorsan är eller om han står så där jättemycket framför mål…” skojar John om sin något mindre bror innan han blir allvarlig: ”Skämt åsido, jag är van vid det. Speciellt där borta när man spelar många matcher på få dagar. Det är där jag ska försöka stå.”
Familjemedlemmarna står varandra nära och John har tatuerat in familjemedlemmarnas födelseår och dag på vänsterarmen Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Båda bröderna är SHL-debutanter, och Johns målsättning för sin allra första säsong i SHL är glasklart – svaret kommer i samma ögonblick som frågan lämnar mina läppar:
”SM-guld, självklart! Sedan har man förstås lite individuella mål, men SM-guld med laget är absolut ett viktigt mål.”
Vilken är den största utmaningen i att flytta hit?
”Oj… Jag har min amerikanska flickvän med mig och vi ska göra den här omställningen tillsammans. Vi har varit ihop i två och ett halvt år nu, och hon har varit i Sverige förut, men det är ju lite annorlunda nu när vi ska bo här. Det är mycket som ska fixas – hon sitter hemma i lägenheten nu och har varken mobil eller internet ännu och så är det en del papper som ska fyllas i och sånt. Själv har jag ingen bil än, så det är en del att ta tag i, men det kommer nog bli bra. Det känns kul att hon är med, och att vi får göra det här tillsammans. ”
Det bästa med att komma till Sverige och Färjestad?
”Att få komma närmare familjen är en viktig del, så klart. Brorsorna börjar få barn och man kan träffa dem oftare. Sedan ser jag fram emot att möta fansen här, det känns väldigt kul. Där borta hade vi inte överdrivet mycket fans, så det ska bli kul att få spela inför en större publik.”
Ni är rena Mora-kolonin här numera. Känner du de andra Mora-exporterna?
”Oh ja, Wikstrand känner jag och Skogs känner jag också litegrann. ”
_ _ _
Storebror Johan har hunnit vara på plats i Karlstad i några veckor, sedan den officiella försäsongspremiären, och tycker att saker och ting börjar falla på plats. Han har tränat med sitt nya lag i några veckor, och tycker att det fungerar bra.
”Det går bra, tycker jag. Det är ju lite annorlunda än tidigare, både när det gäller själva träningen och upplägget då så klart. Vi kör ju varannan vecka på egen hand. Sedan har jag inte kört så mycket med pulsklockor tidigare, så det är mycket puls, crossfit och sånt så här långt.”
Har du hunnit stifta bekantskap med grusgropen ännu?
”Åh, ja”, ler han. ”Vi har hunnit köra den två gånger.”
Johan Persson Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Det nya upplägget, som vi berättade om i det här inlägget, innebär att en del av träningen avsätts till individuella upplägg utifrån varje enskild spelares behov och förutsättningar. Johan gillar det nya tänket:
”Jag har ju tänkt i de här banorna tidigare när jag kört själv under sommaren, då man kör det man vill. Men det känns bra med det här upplägget och med friheten som det innebär. Det triggar bara ännu mer.”
Tommy Samuelsson pratade om vikten av att ni spelare får vara med och ta ansvar, och därmed också får större inblick i vad träningen innebär och motivation av att se era individuella förbättringar.
”Ja, precis. Alla kan ju inte köra samma sak hela tiden – det blir ju lite konstig om jag ska stå och köra gym med ung spelare på sextio, sjuttio kilo när jag kanske egentligen behöver springa mer, till exempel.”
Johan har klart för sig vad han ska förbättra:
”Vi utgår dels från testerna och dels från vad vi själva känner att vill jobba lite extra med. För min del handlar det om lungorna – konditionen, rörlighet och snabbhet. Styrkan har jag redan byggt upp.”
Nu väntar bara Johan på att flickvännen, som bor i Gävle, ska hitta ett jobb så att hon kan flytta ned till Karlstad.
”Vi hoppas att det löser sig snart”, säger han.
_ _ _
