Krönika/Eftersnack SAIK – FBK A 3-1 – Ett lite annorlunda eftersnack om fula smällar och trista konsekvenser

Ett lite annorlunda eftersnack om ett eftersnack jag inte vill se…

Ibland händer det sig att det blir alldeles blankt uppe i huvudet när jag ska följa upp en match. Så blev det igår. Noll spänst i fingertopparna, de som alltid annars brukar studsa nästan allt för villigt över datatangenterna. Noll idéer, allt känns både sagt och gjort, och alla käcka meningar förvandlas till trötta floskler.

Olusten handlar inte om att vi bevittnade A-lagets första förlust (efter 60 minuter) igår. Vi spelade helt okej, och att falla borta mot ett så starkt lag som Skellefteå är absolut inte något att skämmas över. Det var kul att se Färjestad gå ut hårt och ta tag i taktpinnen från start, och ännu roligare att se att Micke Johansson, assisterad av Ryno och Nygga, göra matchens första mål. Skönt att se att tendensen som vi har kunnat skönja, att Micke och radarpartnern från Leksand börjar kicka igång efter en lite tuff start, håller i sig.

Skönt att Micke Johansson och kedjekollegorna Johan Ryno och Joakim Nygård börjar komma igång på allvar! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Nej, det är inte någon besvikelse som ligger bakom det faktum att gårdagens eftersnack liksom inte riktigt ville låta sig skrivas.

Visst var det trist att jag inte hann snacka med Clabbe som planerat efter matchen, men ändå inte någon överraskning med tanke på de tajta flygtiderna. Jag är tacksam över den tid de alltid tar sig, trots att det är många som sliter och drar i dem. Ibland funkar det helt enkelt inte.

Att jag igår också följde och rapporterade från såväl J20, J18 och Dam i deras matcher (se separata rapporter idag och i morgon) kan förvisso ha bidragit, men jag älskar ju den här sporten och brinner för den här klubben så det är egentligen inte heller något skäl.

Men faktum är att jag inte kan låta bli att trött skaka på huvudet så fort Tolle hade rest sig efter Axel Holmströms tackling. Ja, det vill säga efter att jag lättat kunnat konstatera att favoritsheriffen hade klarat sig tämligen helskinnad.

Jag vet ju precis vad eftersnacket i media kommer att handla om.

Det kommer att “rasas” om fula tacklingar, jagas hetsande kommentarer från de inblandade och så ska alla hålla andan i väntan på vad lotteri.. förlåt disciplinnämnden kommer att säga. Alternativt INTE säga.

Missförstå mig inte. Jag är emot allt våld. Fattar inte överhuvudtaget vad människor ser i MMA och andra fullkontakt-sporter som riskerar att förvandla utövarnas vackra, komplicerade hjärnor till dement mos. När man kommer spelarna så nära som man gör i arbetet med bloggen mår man fysiskt illa när man ser dem däckade eller i stark smärta. Och det gäller inte bara mina egna idoler, utan alla atleter. Jag avskyr att se människor fara illa.

Klart som korvspad att svensk hockey ska dra sitt strå till stacken när det gäller att göra sporten så säker för utövarna som bara möjligt.

Men om vi ska använda ett så förhatligt men i situationen nödvändigt uttryck som “varumärke” om svensk hockey måste det här arbetet skötas på rätt sätt. Alla måste dra sitt strå till stacken.

Jag vet att journalisterna har sitt uppdrag. De är inte här för att göra PR för ligan utan har som roll att vara kritiska granskare. Men ibland blir det så uppenbart en jakt på klick när det ska skapas konflikter och matchernas eftermäle handlar mer om någon eller några misslyckade tacklingar snarare än det som var bra. Det är positiva bilder vi behöver för att bygga upp sportens attraktionsvärde. Och ett högt attraktionsvärde är ju faktiskt något som även journalisterna och deras arbetsgivare vinner på.

Tolle stod för en heroisk insats i gårdagens match. Precis sådant vi vill läsa mer om! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Varför inte, till exempel, lyfta fram det faktum att en manglad Tolle fullföljde trots en tuff tackling och ett välriktat skott som antagligen hade dödat en häst? Eller det fina i att Holmström bad om ursäkt efter checking-from-behind-incidenten som kostade honom 2+10 och sedan stoiskt tog emot “återbetalningen” från Tolle längre fram under matchen?

Jag blev så glad när jag läste Holmströms insiktsfulla kommentar till Tolles rykande open-icare, precis som jag blev glad när jag läste Nyggas kommentar till Karalahtis löjligt långa avstängning.

För även ligan måste ta en allvarlig funderare. För deras del gäller det användandet av disciplinåtgärder. Bara en sådan sak som att privatpersoner kan anmäla till DN känns helt absurd! Med tanke på att uppretade svenska fans, oavsett klubb, får cykloper att kännas vidsynta riskerar vi att hamna i en veritabel sandlåda när det hettar till.

Att DN sedan, fortfarande, är så osynliga i sin redogörelse för hur straffen mäts ut är också en riskfaktor när det gäller förtroendet för ligan. I dessa tider av tät tv-bevakning bör man kunna få till åskådliggörande levande bilder, gärna med paralleller till andra fall, samt en tydlig “trappa” för olika typer och nivåer av förseelser. Nu känns det mer som en gång-till-gång-process. Mer än lovligt godtyckligt, med andra ord.

Även om det säkert faktiskt existerar någon slags tabell för detta spelar det ingen roll så länge som man inte lyckas kommunicera ut den till såväl aktiva som publik.

Att sedan det faktum att en skada på den drabbade påverkar straffet är absurt i sig. En skada kan ju uppkomma genom en olycklig träff snarare än en medvetet ful handling, samtidigt som en spelare kan ha änglavakt och undkomma ett fult angrepp utan skada.

Det är inte så konstigt att målen blir färre i en så tajt liga som den svenska högstaligan är. Många och snygga mål är en del av ett attraktivt varumärke, men det något helt annat och något som jag får återkomma till i ett annat inlägg.

Själva grunden till bra hockey är dock just känslorna. Starka sådana. Det gäller såväl på isen som på läktarna, och allt hänger ihop. Milan Gulas och Ole-Kristian Tollefsen är bara några av många spelare som jag pratat med och som hävdar att de MÅSTE vara lite förbannade för att kunna spela sin bästa hockey. Vi som följer sporten slaviskt känner även på läktarna skillnaden mellan en avslagen hockeymatch utan gruff och tacklingar och en het match där man vädrar blod, vrålar okontrollerat och faktiskt unnar sig själv att hm… hata, lite lite grann. De senare matcherna är så mycket roligare. Faktiskt tämligen uppfriskande. Det är ju sådana matcher man minns och vill återuppleva.

Vad säger storebror? Situationer som sker i fart och stridens hetta bedöms och straffas i efterhand av Disciplinnämnden – vilket sätter orimlig press på lirarna. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Men med den oklara, och ärligt talat lite mesiga, bedömningsnivå som vi har idag för t ex roughing blir det svårare för spelarna att tända till. Vem vågar riskera en tvåa för att man släppt ut lite ånga i form av en barnförbjuden harang eller har kramats lite för tajt med motståndarna. Och Tolle & hans kollegor i motståndarlagen drar knappast publik genom att stå och pilla sig själva i naveln efter avblåsning. Det är då det ska käftas och kraftmätas så där skönt att det kittlar till i maggropen på alla hela vägen från isen och upp till andra etaget.

Open ice-tacklingar ser,av uppenbara skäl, ofta brutala ut. Tittar man ned, kanske håller huvudet lite lågt, väger lite lätt eller kommer med lägre fart än tacklaren blir det en rejäl kyss. Och inte sällan åtminstone en tvåa för spelaren som stod upp.

Inte konstigt då att våra fysiska lirare tvekar.

Jag försvarar inte fula tacklingar, men när man står där vid sargkanten och ser hur fort det går ute på isen kan man ändå förstå att misstag sker ibland. Ett beslut som tas inom loppet av en hundradels sekund under match studeras och bedöms i efterhand ur alla tänkbara vinklar. Om man då vill straffa de skyldiga är det bättre att ta ut saftiga, personliga böter än att straffa laget, fansen och sporten genom att stänga av våra viktiga profiler.

Visst behöver hockeyn som evenemang på flera olika sätt utvecklas och anpassas för 2010-talets hårda konkurrens och kravbild. Jag skulle nog kunna lista 1001 idéer på det planet utifrån alla matcher jag ser och alla olika kategorier fans som jag möter.

Men själva grunden är att hockeyn i sig måste väcka och tillfredsställa känslor i oss. Forskningen visar att det faktiskt, till en viss grad, till och med viktigare än segrarna i sig! (Det finns exempel på lag som aldrig vinner något, men som ändå har en lojal supporterbas.)

Det är genom att få människor, oavsett målgrupp, att veta att de kommer att få utlopp för de här känslorna som vi lockar folk till arenorna och får dem att komma tillbaka.

Mot nya segrar! Vi ses väl i hallen i morgon? Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Ska svensk elithockey växa och frodas framöver kan vi inte ha en mediakår som ständigt svärtar med svarta rubriker, en liga som verkar stå handfallen och stjärnor som inte riktigt vet vilket ben de ska stå på.

Det var det som jag ville säga idag.

I övrigt lägger jag gårdagens match bakom mig – övertygad om att ni har läst allt om matchen och studerat matchfakta på annan plats.

_ _ _

Nu laddar vi istället inför ett, förhoppningsvis, hett möte med Luleå i morgon.

Luleå är inget favoritlag hos yours truly, måste jag erkänna. Jag har lite svårt för dem efter en del utspel och den här alla mot oss-retoriken på herrsidan. Men det väcker å andra sidan känslor när lagen möts.

Och jag lyfter på hatten för klubbens genomgripande damsatsning. Vågad men med tydliga signaler. Ett föredöme!

_ _ _

Ni vet väl att det är på plats ni gör skillnad?

Nedsläpp 19.00 Biljetterna köper ni här.