Krönika: Förnuft & Känsla – fallet Wikstrand berör och har resulterat i namninsamling
#freewikstrand-bombning på twitter och en namninsamling som engagerar hela Hockeysverige. I den här krönikan tar jag ett par älskade klassiker till hjälp när jag analyserar det infekterade fallet med Mikael Wikstrands avstängning.
De allra flesta känner nog till Wikstrand-affären vid det här laget. Benämningen ”Wikstrand-affären” låter lite kall, men det symboliserar samtidigt på ett bra sätt hela situationen.
Människan möter juridiken. Mjuka värden mot de hårda dito.
”Förnuft och känsla”, som min älsklingsförfattare kallade det. Och kanske även en smula ”Stolthet och fördom”.
Känsla
Vi känner väl alla till historien vid det här laget. Wikstrand, med kontrakt med NHL-klubben Ottawa Senators, var utlånad till Frölunda men valde, lite överraskande, att gå till Färjestad inför den här säsongen.
Redan när han och hans ettårskontrakt presenterades i våras, på presskonferensen 15/4, var det tydligt att närheten till hemmet var ett viktigt motiv för flytten.
Wikstrand, född i Karlstad och med släkt i Värmland, flyttade tidigt till Dalarna och har ett omvittnat starkt hjärta för hemstaden och familjen. (Läs till exempel den här intervjun med GP:s Johan Rylander.) Under tiden i Göteborg åkte han ofta hem under helgerna, och flytten till Karlstad var ett led i att komma närmare hemmet som initierades av Wikstrand själv. Dessutom var det en affär som gick oerhört fort – den blev klar på bara några dagar! Wikstrand fanns inte uppsatt på några listor, utan det var hans agent som tog kontakt med Färjestads sportchef och frågade om föreningen var intresserad.

En glad och nöjd Wikstrand på presskonferensen i april, då fast bestämd och övertygad om att han skulle spela en hel säsong i Färjestad Foto: Marie Angle/fbkbloggen
”Det gick väldigt fort”, berättade han på presskonferensen. ”Jag ringde till min agent i fredags natt, eller kväll, och sa att jag ville komma lite närmare hem. Då sa han att ’jag skulle kolla upp det under helgen och återkomma med vilka som är tillgängliga och sugna på dig’. När vi fick veta att Färjestad var intresserade gjorde vi upp det ganska fort. /…/ Det var Färjestad jag ville till och riktade in mig på till hundra procent.”
Det var, för övrigt, nära att det blev Färjestad redan i ett tidigare skede. Leif Carlsson och Wikstrand talades vid innan den senare bestämde sig för att fortsätta i Frölunda, och den senare skojade till och med lite om det på presskonferensen:
”Leffe varnade mig redan innan jag valde Frölunda att jag nog skulle längta hem lite för mycket, haha, och att Färjestad var ett bra alternativ… Han hade rätt – nu är jag här och det känns jättebra!”
Förnuft
Wikstrand, som fyllde 22 så sent som för drygt två veckor sedan, skrev våren 2014 på ett så kallat Entry-level-kontrakt med NHL-klubben Ottawa som draftat honom i sjunderundan (totalt #196) 2012. Han lånades omgående ut till Frölunda, och spelade där under den gångna säsongen. När jag under presskonferensen frågade honom hur han resonerade kring ytterligare ett år i Sverige och SHL svarade han:
”För det första vill jag bli en bättre hockeyspelare. Jag har en del att jobba på för att kunna slå mig in i NHL där tror jag att Färjestad kommer att hjälpa mig med det också.”
Han fortsatte:
”Dialogen med Ottawa har min agent skött till hundra procent.Han har sagt till dem att jag kommer att byta lag här i Sverige och de sa att det inte var några större problem. Vill han spela hemma i Sverige blir det så!”
Den långsiktiga planen, att ta plats i NHL, hymlade inte Wikstrand med, men konstaterade också:
”Det är det här året som jag har fokus på nu, och det ska jag försöka göra så bra som möjligt i Färjestad.”
Leif Carlsson betonade visserligen redan på presskonferensen att nyförvärvet tillhör Ottawa, men han skulle å andra sidan knappast ha lagt både tid, pengar och en plats i truppen på Wikstrand om han hade haft minsta misstanke om att förlora honom snöpligt lagom till SHL-starten.
Såväl Wikstrand själv som sportchef Carlsson var således inställda på att han skulle få ett år till hemma i Sverige.
Att sedan Wikstrand skulle åka över på campen, och missa några matcher i inledningen av säsongen, var däremot inte något uppseendeväckande. Så funkar det för utlånade spelare, och det får väl anses som tämligen logiskt att klubbarna som har investerat i spelarna vill se dem spela i den egna verksamheten under några veckor per säsong.
När Ottawa sedan gillade vad de såg och bestämde sig för att behålla honom i Nordamerika och då närmare bestämt i farmarlaget Binghampton Senators ställdes allt på sin spets.
Wikstrand, som inte hade berättat för någon utanför familjen och den närmsta kretsen om sin brors cancersjukdom, valde att åka hem från campen i samband med en skada. Han säger själv att han meddelade sin agent om att han var tvungen att åka hem, och agenten ska ha meddelat klubben. Men den verkliga anledningen till att han åkte hem berättade han inte ens för sin agent.
Ottawas ansvariga hävdar, å sin sida, att Wikstrand åkte hem utan att ha fått tillstånd av klubben.
”Jag hade möte med de flesta där borta i Ottawa, min agent var med på ett möte också”, berättade Wikstrand själv för dt.se (Dalarnas tidning) 27/10 när han gick ut med huvudanledningen bakom hemresan. ”Jag sa redan då att jag ville spela hemma i Sverige i år, utvecklas mer här hemma. Jag sa inte så mycket mer hur det låg till då, bara att jag ville åka hem och på det sa de tvärnej. De sa att jag skulle spela där borta.”
Klubben reagerade kraftfullt på Wikstrands plötsliga sorti. Inte heller det är något uppseendeväckande. I en industri – ja, för det är just vad NHL-hockeyn är – där det investeras många miljoner i produkten och de anställda måste avtalen hållas. Vilka signaler skulle det sända till andra spelare som av olika skäl – av allt från hemlängtan till ett mer lockande kontrakt någon annanstans – skulle vilja strunta i det redan ingångna avtalet.
Konsekvensen, att stänga av honom från all professionell hockey, är också helt logisk.
Och det är där problemet ligger: i krocken mellan det logiska och det där stundtals ologiska som vi i vardagligt tal kallar livet.
För vi vet alla att avtal är till för att hållas. Oavsett yrkesbransch har vi alla lagar och regler kring anställningen att förhålla oss till, och jag misstänker att NHL-kontrakten inte direkt utformats av några dunungar. Däremot skrivs de ofta under av just dunungar – unga hockeykillar med NHL som livsdröm sedan de första skären och ivrigt påhejade av allt från kompisar till ryggdunkande hockeyhöjdare. Det handlar om ett stort åtagande, en deal som visserligen kan göra dig ekonomiskt oberoende men samtidigt är en form av modernt livegenhet.
Du avsäger dig helt enkelt rätten att bestämma över ditt liv och din karriär.
Vi pratar om unga, oerfarna människor med hela livet framför sig. Många av dem kommer aldrig ens att debutera i NHL, oavsett hur stora talanger de än är. Det handlar om så mycket mer än det, och i en liga som av många inblandade som jag pratat med beskrivs som duktigt konservativ och med en lätt unken macho-stämpel, är det svårt att vara både ung, ny och lite vilsen.
Att vara människa, med andra ord.

Mikael Wikstrand i FBK-tröjan. En avlägsen dröm eller kan det bli verklighet? Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Det är här vi kommer in på stolthet och fördom.
NHL-lagen vet att det alltid kommer att stå nya stjärnögda lirare med stora drömmar på kö, och kan därför välja och vraka utan att ta något som helst ansvar för spelarna som individer. Det bör betonas att olika klubbar är olika duktiga på att ta hand om sina lirare, men det här med rehabilitering av skadade spelare och seriös utbildning fungerar sisådär i många AHL-klubbar och att tro att AHL är det bästa platsen för ALLA lirare att utvecklas är naivt. Det beror helt på laget och på individen.
Det finns fördomar om andra ligor och andra sätt än det som man alltid kört på.
Fördomar om att unga spelare ska härdas till bra hockeyspelare.
Spelare som har en egen vilja och inte rättar in sig i ledet får ofta en stämpel som obekväm och oseriös och förnedras gärna offentligt som en del i att statuera exempel.
Du ska fan inte komma hit och komma!
Detta istället för att tänka lite längre och lyssna på den person som känner sin kropp bäst och som faktiskt ska leva det liv som stakats ut i det klausulstinna, knastertorra dokumentet. Rätt person på rätt plats borde vara ett ledord för alla arbetsgivare. En anställd som mår bra och får möjlighet att blomma ut blir en bättre och ofta lojalare och mer lönsam anställd på sikt.
Den sorgliga ironin i det hela är att Ottawas general manager och ”president of hockey operations”, 72-åriga (!) Bryan Murray själv kämpar mot obotlig tarmcancer. Till NHL:s välgörenhetsorgan ”Hockey fight cancer” sa han så sent som 28/10 att han tror att han, trots ett tufft cancerbesked och upprepade behandlingar, mår bra mentalt eftersom ”jag är engagerad i mitt jobb och laget och umgås med unga människor hela tiden. Det är väldigt positivt.”
Han utvecklar:
”Att komma hit till byggnaden, prata med spelarna och vara engagerad samt att jag har hela tiden har planer för hur vi kan förbättra oss och att interagera med människor, spelare, coacher och övriga antällda är ett stort, stort plus. Jag har pratat med min fru Geri ganska mycket om hur trevligt det skulle vara att vara ledig och ha tid att resa lite, men jag tror att mitt arbete och det känslomässiga engagemang jag har här är väldigt viktigt.”
Kloka ord och insikter.
Att vara på en bra plats – såväl bokstavligt som mentalt – och må bra i själen är viktigt oavsett vilka utmaningar man står inför.
Wikstrand erkänner själv, utan omsvep, att han borde ha berättat för sin arbetsgivare om den akuta kris hans familj just nu befinner sig i. Samtidigt är det givetvis känsligt att gå ut med känslig information om en annan människa, som dessutom lever utanför strålkastarljuset, och där informationen med största sannolikhet kommer spridas genom dagens globala media.
Nu vet Ottawa bakgrunden – Wikstrand har personligen varit i kontakt med Murray men det ändrade inte på något.
Idag är läget låst.
Wikstrand tränar med Färjestads juniorer när han är på plats i Karlstad, men tillbringar mycket tid med sin familj hemma i Dalarna. Färjestad kan inte göra någonting – de gick in i affären med öppna ögon, väl medvetna om att de inte kan göra någonting åt situationen utan bara kan finna sig i Ottawas beslut.
Totaltystnaden från Färjestads sida beror förstås på att laget inte kan riskera att bränna några broar inför framtiden när det gäller mäktiga NHL – hockeyvärldens svar på 80-talets supermakter.
Ottawa, med rätten på sin sida och fast beslutna vid att hålla fast vid den hårda linjen har inte vikt sig en millimeter utan slog, så sent som i en radiointervju med assisterande general managern Pierre Dorion på TSN1200 i förrgår fast att Wikstrand har att välja på att inställa sig i Bingham eller inte spela alls i vinter.
Den enda lösningen jag kan se är att Wikstrand åker över till Kanada och sätter sig ned för ett öppenhjärtligt, förutsättningslöst samtal med Ottawas ledning där han förklarar läget och ber om ursäkt personligen. Ottawa lär, å sin sida, inte vilja förlora ansiktet. Ska dödläget brytas måste det konstrueras någon form av uppgörelse och uttalande i stil med att ”Wikstrand har nu angett personliga skäl i form av allvarlig sjukdom i familjen till att han behöver finnas hemma för sin familjs skull och vi i Ottawa vet hur viktig familjen är sådana situationer. Wikstrand har, i enlighet med våra regler, varit avstängd i X dagar, och vi har nu valt att häva den för att han ska kunna fortsätta sin utveckling i Sverige för att ansluta till oss inför kommande säsong”.
Hur troligt är då ett sådant scenario?
Det kan nog ingen svara på.
Nu är det hjärna vs hjärta som gäller. Förnuft vs känsla.
Stolthet och fördomar kan ställa till mycket, och numera är hela ärendet så infekterat att jag dragit mig för att ens kommentera det här på bloggen.
Men faktum är att vi som framlever en del av våra liv på Twitter kunde se hur hashtagen #freewikstrand, adresserad till Ottawas officiella Twitterkonto översvämmade nätet i går. En rörd Mikael Wikstrand tackade för stödet på sin twitter (@MWikstrand): ”Rörd av alla fina ord som ni skriver, all kärlek till er <3" Dessutom startade fans igår en namninsamling ("Vi som vill att Mikael Wikstrand ska få spela hockey i Färjestad BK") som i skrivande stund fått 159 människor från hela Sverige (och inte bara FBK-supportrar) att skriva under. Siffran ökar hela tiden - den var 147 när jag började skriva detta inlägg. Vill du skriva under hittar du länken här.
Personligen hoppas jag att de som sitter på beslutanderätten kan se bakom paragrafer och villkor och se människan Mikael Wikstrand.
Det är det rätta att göra nu, i ett läge där hockey trots allt är tämligen sekundärt.
Ska vi se rent affärsmässigt (och förnuftigt) på saken kanske det till och med är MER lönsamt att släppa lite på ”bojorna” och låta 22-åringen spela och fortsätta utvecklas nu eftersom det kan resultera i framgångar och/eller ekonomiska vinster för laget under många år framöver?
_ _ _
Fotnot: Författaren jag refererar till är husguden Jane Austen.