Sista krönikan: Ett smärtsamt men nödvändigt beslut
Gameday och en av säsongens roligaste hemmamatcher väntar!
Själv ska jag nu skriva det svåraste inlägg som jag har skrivit här på bloggen.
Tillika den sista krönikan.
Med tanke på hur det ser ut i världen, med krig, terror och människor som flyr för sina liv handlar det om ett lyxproblem, och i grund och botten ska jag väl vara tacksam och glad.
Men lik förbaskat har hösten varit jobbig.
På måndag skrivs jag in och på tisdag ligger jag på operationsbordet. Även där är jag lyckligt lottad – jag är på sjukhuset frivilligt för att ta hand om en sak som jag väntat länge på att få åtgärda. Jag är frisk, och operationen (och då kanske framför allt tiden efter) må vara smärtsam men vi talar om en rutinoperation som kommer att ge mig glädje när jag väl är på benen om bara några veckor.
Men det är inte för att ge er too-much-information om min medicinska status som jag skriver de här raderna.
Det handlar snarare om att operationen, med den sjukfrånvaro den innebär, har satt strålkastaren på något oundvikligt, något som jag helt enkelt har känt ett tag att jag måste ta tag i.
Ett oerhört plågsamt beslut.
Bloggen läggs ned.
För er som orkar läsa vill jag förklara mitt beslut och samtidigt dela med mig av mina tankar och erfarenheter av nästan fyra fantastiska säsonger med laget i mitt hjärta.
_ _ _
Jag ber om ursäkt om jag förhäver mig en smula här, men jag måste få börja med att säga att jag ÄR stolt över hur långt fbkbloggen har kommit under de här få säsongerna. Jag och min kollega Magnus började från noll men har idag över 8000 unika besökare i månaden och 5000 följare i sociala medier. Och vi ökar stadigt!
Om ni bara visste hur varmt det känns i hjärtat (trots att jag blir lite generad) när kända och okända människor kontaktar mig på läktarna, via nätet eller i spelargången i Löfbergs Arena och säger att de följer bloggen och de tycker att vi gör ett bra och viktigt jobb. Lägg därtill de donationer som kommit in via Swish, ett välkommet bidrag till våra resekostnader, givetvis, men kanske ännu mer i form av bekräftelse på att det vi gör betyder något.
Det är fansens och de aktivas feedback som främst har sporrat mig att fortsätta och hela tiden söka nya utvecklingsmöjligheter, nya sätt att kommunicera och skapa fler olika möten mellan fans och förening. Det är nästan det värsta, just nu, att jag känner att jag nyss har börjat och fortfarande har en massa idéer kvar. Massor av historier att berätta, människor att presentera och sätt att göra det på.
Så mycket kul jag vill göra, så lite tid!
Jag har brunnit för klubben sedan jag, under tidigt 80-tal, först på allvar “upptäckte” föreningen. Detta skedde genom ett lätt genant första möte då jag svimmade framför en snopen Håkan Loob efter att ha skänkt honom en bukett blandade tulpaner.
Det personliga mötet med lagets stora hjälte och förgrundsgestalt var (när mitt 12-åriga jag väl kommit över det pinsamma faktum att jag hade fallit ihop inför ett uppbåd bestående av i stort sett hela Kristinehamns samlade befolkning) helt klart en stor anledning till att mina känslor för laget växte sig starka. Jag hade, för en kort men intensiv minut, fått komma nära laget och det gjorde stort intryck och började bygga upp ett band och en lojalitet som genom åren har vuxit sig starkare.
De där tulipanuslingarna som min mor skickade fram mig med delade helt enkelt in mitt liv i ett före och ett efter.
Jag visste det inte då, men så här i efterhand har det där mötet gett mig en värdefull insikt i det som som branschfolk kallar för varumärkesbyggande. Kort uttryckt: hur de för klubben livsviktiga fansen föds och frodas.
Idag svimmar jag inte längre när jag träffar Loob, men mitt arbete med bloggen har gjort att jag idag har fått upp ögonen för och snarare brinner för alla de fantastiska MÄNNISKOR som faktiskt alla tillsammans UTGÖR föreningen Färjestad BK. Spelare, ledare och funktionärer på alla plan från A-laget och ned till de allra yngsta lirare som jag har stött på. Men också alla engagerade fans.
Eftersom jag startade bloggen med utgångspunkt i mitt eget supporterskap har min drivkraft alltid varit att försöka vara fansens röst och skapa en dialog som förenar klubben och dess livsviktiga supportrar. En snabb titt i Google Analytics visar att bloggen har läsare från hela Sverige, liksom från stora delar av världen. På det mer konkreta planet har jag träffat personer i Löfbergs Arena som med tiden och vårt gemensamma engagemang har blivit nära vänner, jag har fått värdefulla nya perspektiv och insikter genom nätdiskussioner med okända människor i sociala medier och jag sprungit på grönvita bröder och systrar långt från Karlstad, ja, ibland till och med långt utanför de svenska gränserna. Det är alltid lika häftigt att träffa “kollegor” och ni ska veta att jag värdesätter er och våra möten högt!
Om jag måste välja ut ETT av alla fina möten är nog det allra mest gripande minnet när vi var med när en Åslund fick möta en annan Åslund.
En ny generations omvälvande första möte, likt mitt med Loob för mer än 30 år sedan.
Men framför allt bär jag med mig insikten om att fans kommer i alla storlekar och former – trots olika engagemang, ålder, kön, bakgrund, erfarenheter och behov förenas de av en gemensam nämnare – kärleken till Färjestad!
Det har varit en rolig och spännande utmaning att möta.
_ _ _
Men även bland föreningens aktiva hittar vi ett fantastiskt galleri människor!
Jag kommer sakna en kille som Magnus Nygren, som, med sitt enorma hjärta och sin egen supporterbakgrund, gjorde något otroligt stort för oss när han nämnde bloggen i presskonferensen som hölls vid hans återkomst till klubben i våras. Killar som han, som använder sin stjärnglans till att GE tillbaka och LYFTA andra, är de största hjältarna i min bok. Trots att han som professionell idrottsman ständigt är omgiven av människor som sliter och drar i honom tar han sig alltid tid, peppar och ger så mycket av sig själv att han kommer att bära sitt lag och sin förening i många år framåt om vi bara får behålla honom.
Vi har också en stark förebild i Ole-Kristian Tollefsen som, bakom den hårda imagen ute på isen, är en fantastiskt mjuk och genuint trevlig person som jag hyser den allra största respekten för.
Favoriten Milan Gulas, som jag mötte för första gången i en lindrigt sagt kylslagen ishall i forna DDR under det sista ET-slutspelet, och som jag, trots språkförbistringen, direkt kände var en person som hade alla förutsättningar att bli en framtida ledargestalt i föreningen.
Jag får sluta där, trots att jag skulle kunna hitta något unikt att hylla hos var och en i det där laget.
Åh, som jag kommer att sakna att kliva in i det där omklädningsrummet, laddad med kluriga frågor, varav en och annan hämtad från vetgiriga, engagerade fans, och få dela med mig av svaren!
_ _ _
Det har också varit häftigt att få ha förmånen att följa unga lirares väg från juniorlagen och upp i A-laget. Det är ju i juniorverksamheten som vi ser svensk hockeys nya stjärnor växa fram, killar som kommer att bli framtidens profiler. Otroliga talanger, tillika bra killar, som till exempel Joel Eriksson Ek och Rasmus Asplund, och så en riktig solstråle som Victor Ejdsell som man bara måste älska för hans breda leende, outtröttliga entusiasm och hårda arbete. Man ser i hans lysande ögon hur han formligen älskar att göra det han gör och det är en inställning som smittar.
Det roliga är att det, bakom dem, finns ett helt gäng ny talanger som knackar på dörren. Vi såg till exempel en ny SHL-debutant i Oskar Steen så sent som i förrgår. Det finns så många ambitiösa unga kämpar i juniorlagen som man unnar framgång, och ledare som gör ett fantastiskt jobb med att fostra dem in i vuxenlivet såväl på som vid sidan om planen.
Här har föreningen en guldgruva med duktiga ledare, rolig hockey och framtidens hockeylirare att ösa ur! Den här insikten gjorde att mitt beslut att utöka bloggens rapportering med den så kallade Juniorkollen var enkelt. Jag vill ju att fler fans ska få lära känna den här viktiga delen av verksamheten samtidigt som de aktiva får uppmärksamhet för sitt arbete. Det tror jag är viktigt även för föreningen, inte minst i arbetet med att bygga profiler inom svensk hockey i en ny tid med hög spelaromsättning.
Silvermedaljen som förre J20-tränaren Thomas Fröberg spontant gav mig i spelargången i Axa Sports Center för snart två år sedan är en av de finaste gåvor jag någonsin fått. Den hänger alldeles framför mig i arbetsrummet när jag skriver de här raderna.
Efterträdaren Staffan Lundh, J 18-tränarna Henrik Loob och Jacob Johansson och övriga ledare i juniorteamen har fortsatt vara välkomnande och stöttande, vilket, tillsammans med ett stort läsarintresse, ständigt har fått mig att önska att jag hade haft mer tid och resurser att göra fler och tätare reportage om lagets junior- och ungdomsverksamhet.
Hockeyn de bjuder på är dessutom förbaskat underhållande.
_ _ _
Men den allra största delen av mitt stora, hårt bultande grön-vita-hjärta klappar för FBK Dam.
Trots dubbeljobb med blogg + dagtidsjobbet som lärare, studier och företaget jag driver för att kunna sälja annonser och därmed också ytterst få lediga dagar under säsong spelar det ingen roll hur stressad och sliten jag än är när jag kommer till arenan: det där gänget sprider sådan glädje och positivitet omkring sig att man bara vill ha mer. Inte minst som man är väl medveten om att de själva vet allt om såväl dubbeljobb som få lediga dagar.
Snacka om livs levande hjältar!
Att ha fått förtroendet att hänga med dem i båset, i omklädningsrummet och på viktiga resor under lagets första historiska år är en av mitt livs höjdpunkter. Jag, som själv inte fick spela som ung eftersom “tjejer inte spelade hockey”, när jag växte upp fick min dröm uppfylld genom att få vara en ytterst blygsam liten del av det här laget. Från de äldsta och mest erfarna lirarna, som kuggar som lagets suveräna kapten Sara Kask och hårdjobbare som Jonna Andersson och Julia Pettersson via glädjespridare som Alexandra Skoog till lagets unga spännande lirare som Fia Larsson och Linda Glädt. Inte heller här kan jag nämna alla, som var för sig bildar en viktig kugge i laget och dessutom är de bästa ambassadörer man kan tänka sig för sporten, föreningen samt för damhockeyn. Ledarstaben, hela vägen från lagansvarig till materialarna är också värda en eloge för sitt i det stora hela ideella arbete.
Mer genuint blir det inte än att se de här fantastiska spelarna och deras ledare, som jobbar så hårt och ambitiöst under helt andra förutsättningar än dem vi är vana vid i elithockeyns värld, och som håller på att bygga upp något unikt.
Snacka om kärlek till sporten!
I min värld symboliserar det här laget verkligen största tänkbara hjärta och det hårdaste arbetet!
I damlaget ser jag en viktig nyckel till föreningens framtida framgångar, och då pratar jag inte bara inom den växande damhockeyn utan för föreningens verksamhet i stort. Det gäller inte bara med tanke på den viktiga gruppen kvinnliga supportrar utan också när det gäller sponsorområden och liknande.
Av intresset för min rapportering att döma är intresset och därmed också utvecklingsmöjligheterna stora!
Men detta bara om man vågar satsa och väljer att släpper fram tjejerna! De har fortsatt leverera på alla plan och visar att de är värda att satsa på. Jag fortsätter, med en dåres envishet att hävda att en egen flik på hemsidan, löpande rapportering kring verksamheten och en större integrering på marknadssidan borde vara en självklarhet år 2015.
_ _ _
För min egen del är det över nu.
I och med att jag kommer vara ur spel i ett par veckor framöver är det lika bra att ta steget nu.
Helgens begivenheter på herr-, dam- och junior-sidan blir det sista vi skriver om här på bloggen.
Bloggen kommer att ligga kvar ett tag framöver men några nya inlägg kommer, som det känns i nuläget, inte att skrivas. Officiellt läggs den dock ned först efter säsongen.
Beslutet att det här är bloggens sista säsong har växt fram i takt med att jag har insett att situationen är ohållbar. Hur roligt det än är sliter det oerhört mycket och kostar också mycket pengar.
Bloggandet, både när det gäller resekostnader och utebliven inkomst, har frestat hårt på ekonomin.
Jag har gått ned i tid på mitt ordinarie jobb för att satsa på bloggen, men har inte hunnit jaga tillräckligt med annonsörer för att ens vara i närheten av att täcka resekostnaderna och än mindre för att kunna ta ut någon form av lön. I en tid när få är beredda att betala för information, och där till och med de stora jättarna har det tufft med att dra in pengar till sin verksamhet, är det kanske inte så konstigt.
Men visst är det surt med tanke på att besökssiffror och följarantal hela tiden fortsätter att öka stort! Jag har inga exakta siffror att stödja mig mot, men vi är i alla fall en av landets största bloggar inom vår genre.
_ _ _
Det var ett helt frivilligt beslut, men att jobba sju dagar i veckan under säsong, dels för att försörja mig på mitt dagtidsjobb och dels för att hinna med att täcka in de olika delarna ovan, har frestat på. Min kollega, Magnus, bor långt från Löfbergs Arena och har arbetstider som gör att han sällan ens kan se A-lagets matcher ens på tv men han har ändå kämpat på så mycket han kunnat med A-lagsbiten och våra tekniska lösningar.
Personligen känner jag att det inte är hållbart att fortsätta livetwittra, uppdatera på facebook i periodpauserna, skriva matchrapport och förbereda intervjuer samt dessutom täcka in juniorer och damer på egen hand, utöver mitt ordinarie jobb. Det mår varken kroppen, jobbet eller relationerna till de närmaste bra av.
Min likaledes hockeyintresserade make, Joakim Angle, har, trots att han trivs bäst på läktaren, hoppat in och lärt sig fotografera och hjälpa till på alla möjliga sätt. Jag är otroligt tacksam för detta – utan hans stöd hade jag knappast orkat följa min dröm så här långt.
Mina närmaste vänner utanför hockeyns värld har nästan gett upp och slutat ringa eftersom de vet att varenda helg går i hockeyns tecken hos familjen Angle.
_ _ _
Det händer ganska ofta att fans tror att jag är Färjestad.
Jag hjälper gärna till med att hitta biljetter och svara på frågor och älskar att läsa engagerade mail från supportrar, men är noga med att betona att jag inte på något sätt representerar klubben eller har något att säga till om på något plan. Jag bloggar helt på eget initiativ och helt utan ekonomisk ersättning från FBK.
När det går dåligt för klubbens A-lag får jag ofta en slänga av frustrerade fans slevar.
Tufft ibland. Alltid intressant. Detta eftersom det har gett mig en värdefull insikt i spelets regler. När det går tungt för lagen lider jag med spelare och ledare. Ibland har jag anklagats av läsare och följare för att vara alltför “snäll” när jag vägrat att kritisera en enskild spelare, eller lojalt stått bi klubben i obekväma beslut.
Jag har sett en del hockey i mina dagar och är INTE blind för problem av olika slag, men jag har bestämt mig för att sätta min tilltro till klubben och alltid stå bakom dess spelare och ledare. Det är det finaste sätt JAG vet att stötta. När man dessutom möter lirarna öga mot öga i omklädningsrummet efter en sämre insats/jobbig förlust och ser deras egen smärta speglas i deras ansikten samtidigt som de rakryggat möter pressen tillför det ett viktigt perspektiv som jag tror många saknar.
Det har jag också försökt förmedla.
Att sedan vi alla kan bli frustrerade ibland och svära haranger över ett uselt powerplay eller gå raka spåret i säng efter en vidrig förlust, är helt naturligt och i min bok ett tecken på engagemang. Men att, som en del “fans” faktiskt har gjort: stå och vråla “du suger” (snäll omskrivning) åt EGNA spelare från läktaren är aldrig okej i min bok. Detsamma gäller i sociala medier. Spelarna är också människor och ser och hör mer än man kan tro.
Ingen människa, oavsett om vilken bransch denne verkar i, blir någonsin bättre i sitt jobb genom att få höra hur dålig hon eller han är. Det är bara att gå till sig själv för att förstå detta. Lönen eller det faktum att du har ett jobb som för många är ett drömjobb spelar ingen roll för din prestation om du tappar självförtroendet och/eller motivationen.
I en professionell klubb med högt ställda mål, som vi känner vårt kära Färjestad som, är det givetvis inte så att A-lagsgänget slår sig till ro oavsett om det går bra eller dåligt för stunden. Man letar hela tiden sätt att förbättra sig.
Kritik ska vara saklig och konstruktiv, och inte framföras i stundens hetta, oavsett varifrån den kommer. Att brutalbänka eller skälla ut en spelare i båset under match sänder knappast några positiva signaler till någon.
Sedan är jag säker på att A-lagets pjäser och klubbledningen är professionella nog att ta beslut om när det eventuellt kan vara dags att gå skilda vägar. De har dock fler parametrar än vad vi som inte har 100 % insyn känner till att ta hänsyn till.
Apropå Färjestad: Eftersom folk ofta frågar varför jag inte sökt jobb hos eller samarbete med Färjestad kan jag meddela att jag gjort det. Ledningen har tackat nej med motiveringen att de inte anser att jag och bloggen tillför något som de inte själva gör och de är därför inte intresserade av något samarbete. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det beskedet har varit en bidragande faktor till att jag känner att jag inte kan nå längre.
Det är helt enkelt dags att gå vidare, hur smärtsamt det än är.
Jag får söka mina utmaningar på annat håll.
_ _ _
Som jag har stretat emot känslan och grubblat på lösningar…
Att vidareutveckla bloggen för att nå fler är inte heller något alternativ: Ämnet Färjestad är en smal nisch, jämfört med andra hockeysajter som skriver om fler lag/ligor, men det kräver också mer arbete och det kan jag inte lägga i nuläget.
Sänka ambitionsnivån? Nej, jag vill inte driva bloggen “halvdant”, och i mån av tid. Det är “all in” som gäller i och med att min ambition och framgångsfaktor hela tiden varit att jag vill skildra och förena HELA familjen Färjestad.
Det är ingen hemlighet att jag vill lämna läraryrket för att satsa på en karriär inom kommunikationsbranschen. Men få spännande arbetsgivare vill anställa en halvgalen tomte som lägger snudd på en halv arbetsvecka varje vecka på en ideell blogg.
Samtidigt har jag bloggen och Färjestad att tacka för mycket: som ni vet har jag, vid sidan om, läst en hel del spännande kurser inom bland annat strategisk kommunikation och sportmarketing och bloggen har varit min egen lärorika experimentverkstad. Den största lärdomen är nog att sportens värld är en alldeles unik värld när det gäller varumärkesbyggande, produktutveckling och försäljning, och att fansens perspektiv måste ha en stor del i det arbetet. Från det lilla i vardagen till den övergripande planeringen. Och där tror jag att föreningen måste få in fler röster, fler perspektiv om man ska lyckas. Olika supportrar har olika behov och preferenser, utifrån sina olika bakgrunder, förutsättningar och engagemang. Dem kan man inte pejla sig till till genom samarbeten med kommunikationsbyråer!
Utan fans ingen klubb. En levande dialog är nyckeln.
_ _ _
Till sist:
Jag är oerhört glad för och stolt över att Färjestad genom ledargestalter som Leif Carlsson, f d scouten Anders Steen, Clas Eriksson, Kecke Wilhelmsson och hans kollegor samt hela juniorstaben har släppt mig så nära inpå och visat mig ett stort förtroende.
För det kommer jag alltid att vara tacksam.
Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen, som det brukar låta så här års.
Stämmer bra, det.
Jag ser fram emot att jag, när jag slickat mina sår, kan återvända och besöka arenan som den supporter jag i själ och hjärta alltid kommer att vara.
Det är ju vi som är Färjestad!
_ _ _
Nu hoppas vi på en skön seger i kväll! HV71 hemma en fredagskväll – mycket bättre än så blir det inte!
Vi ses väl i hallen?
Biljetten köper ni som ännu inte köpt här.