Ifjol i FBK J20, nu på väg att korsa Atlanten: Bråda dagar för backen Nils Lidberg
Det är måndag eftermiddag första veckan i augusti. Ute skiner solen, det är årets varmaste dag, men inne i dokumenterat iskalla Kobbs Arena är sommaren över. Ispremiärerna duggar tätt, och just nu är det FBK J20:s tur att beträda isen för första gången den här säsongen. En ny hockeysäsong har just börjat.
Medan killarna i J20-truppen tar sina första skär i sina nya skridskor ute på isen står en i Färjestadskretsar välkänd figur och tittar på från andra sidan plexit. 20-årige backen Nils Lidberg var nämligen en av de här killarna i fjol. Som 94:a är han dock numera överårig, vilket innebär att hans tid som junior är över. Nu väntar nya äventyr för honom och de andra 94:orna i truppen som för några månader sedan avslutade juniortiden och åren i Färjestad med att ta SM-silver.
”Först var det meningen att jag skulle åka över till en juniorliga i Nordamerika, NAHL ”, berättar Nils, ”men så var jag på ett hockeyläger vecka 28 sedan där en av tränarna kom från ett annat college. Han heter Ryan Petersen och är assisterande tränare för S:t Norbert Colleges hockeylag, och han blev intresserad av mig. Lägret slutade på fredagen, och han hörde av sig redan på onsdagen därefter och sa att de ville ha mig. Så allt har gått väldigt fort. Nu är jag intagen på skolan, nu återstår bara lite finansiella grejer att lösa med CSN och sånt och så visumet.”
CSN-stöd är en lösning för unga hockeyspelare som vill ta chansen att åka över till Nordamerika och spela hockey och studera samtidigt och där det inte finns något så kallat scholarship (stipendium) som täcker hela kostnaden.
Berätta mer om laget, Nils!
”S:t Norbert College ligger i Green Bay, Wisconsin. Det bor 102.000 i stan, så det är ungefär som här. Laget, som heter Green Knights, spelar i division tre i Collegeligan.”
Hur känns det att dra över Atlanten?
”Det är jobbigt är att åka ifrån min flickvän Yasmin. Samtidigt betyder det jättemycket för mig att hon stöttar mig i det här. Sedan är det förstås nervöst, så klart”, erkänner Nils. ”Jag har ju aldrig varit över i USA själv, och så att göra den här resan själv och utan mina föräldrar, flickvännen eller någon kompis med mig är ju lite speciellt och extra nervöst. Det är mycket praktiskt: Hur går det till att komma in i landet, man måste ha visum och allt sånt. Allt sånt är ju helt nytt.”
Och helt enkelt är det ju inte att ta sig i in USA heller…
”Nej, det är ju inte det”, konstaterar Nils, som är mitt uppe i proceduren med att ordna med sin visumansökan. ”Det är väl kanske Ryssland som är värre, men det är en del att fixa även här. Jag ska ju fylla i lite formulär, som jag gör via internet, men sedan måste jag också åka upp till Stockholm och den amerikanska ambassaden och söka visum på plats. Sånt här tar ju några dagar och i och med att allt blev klart med lite kort varsel är det lite stressigt. Jag ska vara på skolan den 21:e, och så börjar undervisningen den 25:e…”
Augusti?
”Ja, precis, så det börjar bli lite bråttom. Handläggningstiden för visumet är ungefär sju dagar och så tar det ju något dygn att ta sig dit också. Man vill gärna vara där någon dag innan. Men som det ser ut nu får jag vara glad om jag hinner dit till skolstarten.”
Unga svenska hockeyspelare av båda könen är numera inte någon ovanlighet i nordamerikanska collegeligor.Möjligheten att kombinera studier med hockey lockar, inte minst som det ger två ben att stå på i framtiden. Även nordamerikanska college är mycket positivt inställda till svenska spelare, som anses välutbildade och (generellt sett) tekniskt skickliga representanter för den europeiska hockeyn. Minnesgoda läsare minns säkert intervjun som jag gjorde i våras med en av alla collegerepresentanter som varje år besöker Sverige för att kartlägga och rekrytera unga hockeyspelare. (Ni hittar artikeln här – LÄNK) Ted Belisle, som killen som jag intervjuade hette, jobbar för ett annat college i en annan division än den som Nils kommer att spela i, men rekryteraren poängterade två saker som gäller för en potentiell ”värvning”: dels förstås att spelaren har talangen men också att det finns en god studieförmåga. Kombon hockeyutbildning och ”civil” utbildning går nämligen hand i hand i den här lösningen, vilket ställer vissa krav på spelarnas studieförmåga.
”Det är en massa tester som ska göras”, bekräftar Nils. ”Som tur är har jag sluppit att göra testerna på grund av att det ju blev så kort varsel.”
Hur är det med engelskan?
Nils skrattar lite innan han blir allvarlig: ”Nja, de säger att det tar ungefär två veckor innan man kommer in i det och språket flyter, men det kommer nog bli ett krig under första året med skolan. Att prata i övrigt tror jag inte kommer att bli något problem, men skolan kommer nog att bli en utmaning. Allt, både böcker och undervisning, är ju på engelska och det finns ingen som pratar svenska där. Det går inte att gå till en lärare och säga att: ’du, jag förstår inte’.”
Har du valt vad du ska läsa redan nu, eller gör du det på plats?
”Nej, jag fick välja det direkt och det blev ’International Business’. Det är bra att få med sig en utbildning om det nu skulle bli så att man inte blir en hockeyspelare, hockeyvärlden är ju inte allt.”
Sedan finns det väl ingenting som hindrar att du kan använda både din hockeybakgrund och kontakterna där tillsammans med din utbildning? Det är ju trots allt ganska täta kontakter mellan affärsvärlden och hockeyn.
”Exakt, och det går ju att starta eget företag bredvid karriären också. Eller så kanske man, den dagen man slutar med hockeyn, känner att man är helt färdig med hockeyn, och då kan man ju ha sitt företag eller vad det nu blir av det.”
”Det blir ganska mycket tid till att plugga”, säger Nils. ”Laget spelar 46 matcher per säsong, och som jag har förstått det börjar serien först i oktober och är slut i mars. Den korta säsongen innebär att man får ganska mycket tid över till studierna. Sedan är läsåret slut 15:e maj.”
Utbildningen löper liksom kontraktet på fyra år, vilket också är tiden som krävs för att få ut examen.
”Det college som jag ska till har vunnit sin division tre gånger av fyra de senaste åren, och det känns ju väldigt bra. Sedan har de sagt att man inte kan räkna med att få spela så mycket under det första året. De vill att man ska växa in i rollen, och näst sist och sista året ska man vara som bäst, vara lite starplayer, producera och kunna hjälpa laget vinna. Det är teorin som de jobbar efter, och jag tycker att det verkar bra.”
”Man får ju helt enkelt acceptera att man kanske inte kommer få spela så mycket första året, men det gäller ju att kriga på under träningarna. Han, den assisterande tränaren, ville ju ha mig så mycket att det tyder på att de ser något i mig, att jag kan tillföra något i deras spel. Annars hade de ju aldrig tagit över mig dit.”
Finns det några andra svenskar i laget?
”Nej. Det fanns någon förra året, men inte nu tror jag.”
Medan vi står intill sargen och pratar passeras vi av människor med olika anknytning till hallen och Färjestad. Nils hälsar glatt och byter några ord med de flesta av dem. Karlskoga-födde Nils kom till klubben under redan högstadieåren då han hann spela några matcher med U16-laget innan han sedan fortsatte i J18 och sedemera blev en del av stommen i J20-laget. Sex säsonger blev det allt som allt.
Hur känns det att stå bredvid och titta på J20-gänget på isen? För ett år sedan var du en av dem…
”Haha, ja, det känns väl… spännande att se J20 som lag. Hur de kommer följa upp vårt SM-silver från förra säsongen? Man hoppas ju att de kommer att få vara med däruppe och slåss om ett SM-guld de också. Men det är samtidigt ett ungt lag, och det handlar väl mest om utveckling just nu. Filosofin är ju att man ska utveckla spelare. Men det är intressant..”
”Sedan är det ju lite ångestfyllt att stå vid sidan om”, erkänner han leende. ”Visst är det en stor omställning när man har hängt med samma gubbar i nästan fyra år och så helt plötsligt står vid sidan och ska ut på egna äventyr. Det är väldigt speciellt. Men livet har sina vändningar…”
Ni var ett ganska stort gäng 94:or, håller ni kontakten även nu efter att ni lämnat laget?
”Jo, det har jag väl. Olofsson och Foppa har jag koll på, de spelar ju i A-laget. Sedan vet jag att Tobbe, Odd och Skantz också ska till USA. Så visst har man koll på dem, man hälsar på dem och snackar när vi ses.”
Har du pratat något med de andra killarna som ska till Nordamerika och bollat något med dem? Kommer du kanske till och med att möta någon av dem på isen?
”Man har väl kollat läget lite med dem, men det har väl inte varit så mycket snack egentligen. Vi kommer inte att mötas eftersom de kommer att spela i juniorligan och jag kommer att spela i collegeligan. Det är ju jättemånga ligor där borta.”
Stor eller liten rink på ditt college? (Det varierar mellan olika college, min anm)
”Jag tror att det är liten rink. Det är också väldigt speciellt, för jag har aldrig spelat på liten rink förut. Men jag tror att mitt spel, med det fysiska och så, kanske passar bättre på liten rink. Det går lite snabbare och man kommer in i närkamperna lite fortare än när forwarden får mer tid i hörnen.”
Det måste också vara en häftig erfarenhet att få prova spel på liten rink?
”Ja, absolut. Det ska bli kul att få testa något nytt!”
_ _ _
Spännande, eller hur? Vi här på fbkbloggen önskar förstås Nils ett stort lycka till såväl med USA-äventyret som i framtiden! Tanken är att vi ska få lite rapporter från honom under säsongen, och givetvis kommer vi dela dem med er här på bloggen.